lördag 30 maj 2009

Hur kallt är Sverige?

Skyll dig själv-filosofin verkar ha slagit igenom på bred front i landet.

Jag talade med en kvinna som arbetar på prostitutionsenheten. Hon talar aldrig om var hon arbetar när hon möter nya människor - eftersom hon inte orkar förklara varje gång varför människor som farit illa har rätt att få hjälp.

På boendet för hemlösa missbrukare där jag arbetar hörde jag senast i går av två anställda att de inte heller säger vad de arbetar med. De orkar inte heller förklara varför våra mest utsatta ska ha rätt till tak över huvudet.

Hur är det med empatin? Hur är det med solidariteten utanför de egna leden?
Många vill alltså inte ens tala om att de arbetar för sina utsatta medmänniskor längre - eftersom de måste förklara för folk varför våra skattepengar går till människor som får "skylla sig själva".

Alla kan nu inte ha samma åsikt men vad hände med respekten för samtalspartnern? Att ställa en person som ansvarig för hur samhället fungerar på ett uppenbarligen konfrontativt och aggressivt sätt känns inte konstruktivt. Men kanske får den som valt ett sådant yrke också "skylla sig själv"?

Sköt dig själv och trampa på andra - har Sverige blivit så kallt?
Fast det var 25 + i dag på Ängbybadet...

/Emma

torsdag 28 maj 2009

Andra recensionen

Tidningen Kulturen skriver här:

http://tidningenkulturen.se/index.php/kritik-mainmenu-52/litteratur-mainmenu-35/4488-litteratur-emma-helgesson-sa-mycket-stolthet-man-har-rad-med

...fast jag läser nog slutet lite öppnare än så... - men kul med en recension förstås!

/Emma

onsdag 27 maj 2009

Goda nyheter under det senaste dygnet

Planeten fortsatte att vrida sig runt sin axel som vanligt, med resultat att solen gick upp överallt på jorden.

Miljarder fåglar sjöng och ett oändligt antal blommor blommade.

Jorden välsignades med minst 340 00 helt nya ljuvliga människobarn.

Intelligenta, kärleksfulla och mycket modiga handlingar utfördes varje sekund någonstans på planeten.

Miljarder människor avstod från att säga eller gör något elakt.

Miljoner nya, verkligt bra idéer kläcktes.

Och miljarder människor skrattade, lärde sig något nytt, rörde med ömhet vid varandra, älskade livet någon stund och vägrade att ge upp.

/Emma

måndag 25 maj 2009

Fint folk

Jag hade en liten födelsedagsfest. Och det slog mig: vad mycket trevligt folk det finns - i min bekantskapskrets dessutom!

Vad många omtänksamma, intressanta, roliga och snälla människor det finns.
Som får livet att flyta på, jobbet att fungera och är kärleksfulla mot sina barn. Som orkar lyssna och vågar bli lyssnade på. Människor med varma hjärtan.

I sanning fint folk.

/Emma

lördag 23 maj 2009

Allt är inte som det varit

Förut (ett mycket glidande begrepp) skulle man kämpa på i alla väder.
Förut skulle man inte klaga.
Förut skulle man stå ut.
Förut skulle man klara sig själv.

Och det som inte dödar härdar... eller?

Nej, det som inte dödar dig kan lämna dig bitter och skadskjuten också.

Nu för tiden väljer vi våra strider och kämpar bara för det som är sant i hjärtat.
Nu för tiden påtalar vi felaktigheter och ändrar dem.
Nu för tiden står vi inte ut - vi lever.
Nu för tiden ber vi om hjälp och hjälper gärna andra.

Rädslan för hur saker ska vara och vad folk ska säga och tänk om jag misslyckas är inte konstruktiv, den är ett fängelse.
Jag vill våga vara mig, med fel och brister och i alla min mänsklighet. Vågar jag låta mig vara mig så vågar jag också låta dig vara dig.

Jag har många spännande möten att se fram emot, om jag är tillräckligt modig och stark för att bara vara jag.

/Emma

måndag 18 maj 2009

Sockerkaka

75 g smör
3 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker
3 ägg
2 dl socker
1 1/2 dl mjölk

smör och ströbröd till formen
ugn 175 grader

Smörj och bröa en form som rymmer minst 1,2 liter. Smält smöret. Blanda mjöl, bakpulver och vaniljsocker. Vispa ägg och socker fluffigt med elvisp. Sikta ner mjölblandningen pö om pö tillsammans med smöret och mjölken och vispa försiktigt ihop till en jämn smet med handvisp. Häll smeten i formen och grädda i nedre delen av ugnen i 175 grader drygt 40 minuter. Vänd kakan uppochner på ett bakplåtspapper eller ugnsgaller, låt svalna ett par minuter och lossa sedan formen.

Recept från Sockerkakor av Mia Öhrn & Claes Karlsson. Men det går finfint utan att sikta mjölet och elvispen duger också hela vägen...

/Emma

söndag 17 maj 2009

Känner du Rebecka?

Eller delar du erfarenheter med Rebecka och mår dåligt av det?

Om du eller någon du känner har problem relaterade till prostitution eller prostitutionsliknande verksamhet finns hjälp hos prostitutionsenheterna i Stockholm (tidsbeställning för gynekologi, stödsamtal & psykiatiker:08-668 69 87), Göteborg och Malmö.

Det finns också ett nätverk som heter PRIS (prostituerades revansch i samhället) bildat av tjejer/kvinnor med egen erfarenhet, du kan maila dem på nätverketpris@gmail.com för att höra hur de kommit vidare.

/Emma

fredag 15 maj 2009

"Självbiografi i fem kapitel"

1, Jag går längs gatan.
Det är ett djupt hål i trottoaren.
Jag ramlar ner.
Jag är förlorad... hoppet är ute.
Det är inte mitt fel.
Det tar en evighet att finna vägen upp.

2, Jag går längs samma gata.
Det är ett djupt hål i trottoaren.
Jag låtsas inte se det.
Jag ramlar ner igen.
Jag kan inte tro att jag är på samma plats.
Men det är inte mitt fel.
Det tar fortfarande lång tid att ta mig upp.

3, Jag går längs samma gata.
Det är ett djupt hål i trottoaren.
Jag ser att det är där.
Jag ramlar ändå ner... det har blivit en vana.
Jag håller ögonen öppna.
Jag vet var jag är.
Det är mitt fel.
Jag tar mig upp omedelbart.

4, Jag går längs samma gata.
Det är ett djupt hål i trottoaren.
Jag går runt det.

5, Jag går längs en annan gata.

Står bl a att läsa i Den tibetanska livs- och dödsboken. Sogyal Rinpoche.

/Emma

onsdag 13 maj 2009

Den här livstiden

"Den här livstiden har vi använt väl om vi minskat vår själviskhet en smula och ökat vår medkänsla med andra en smula."

Yes (som Bruno K skulle sagt med knuten näve).

Alla behöver kärlek, människokärlek. Om man inte får kärlek är det lätt att tro att man inte är värd att älska. Om man inte tror att man är värd att älska är det lätt hänt att man ser sig som en mindre värd människa - kanske till och med lite mindre människa.

Om någon gör mig illa och jag har svårt att känna medkänsla, människokärlek till den personen så hoppas jag att någon annan kan göra det.
Jag hoppas att ingen ska behöva vara i farozonen för att glömma att de är människor. För vad har vi skapat då?

Någon gång för länge sedan satt jag på krogen med några väninnor och diskuterade en våldtäkt det stått om i tidningarna.
Hur en flicka, som vi, blivit utsatt. Hur vi identifierade oss med henne och hade medkänsla med henne som var vår syster.
Jag funderade högt och sa: Om hon är vår syster - borde inte han vara vår bror? Om alla kvinnor är våra systrar, är inte alla män våra bröder?
Men så var det ju naturligtvis inte...

Fast jag tänker, om det verkligen varit en bror till mig, hade jag vänt honom ryggen? Och vad hade vi vunnit på det?
Någon måste alltid finnas där för var och en av oss. Någon med en gnutta kärlek som låter oss veta att vi är människor.

Ja, jag säger för alla. Även om det finns de som är svåra att mäkta med. Men de är också människor. Och jag hoppas att det finns någon där för dem.

Man kan nämligen aldrig förlora på att ge människokärlek. Förvisso ska man inte vara naiv, låta sig utnyttjas eller manipuleras - men att ge medkänsla har inga kända bieffeker.
Det värsta som kan hända är att den inte når in, men inte heller det är så illa att det inte är värt att försöka. Att få ge har ett värde i sig.

De bra dagarna när jag kan känna människokärlek och förståelse för mina medmänniskor är jag osårbar. De dåliga dagarna behöver jag någon som ger mig kärlek och förståelse.

Deal?

/Emma

Ja ja, citatet var Dalai Lama ; )

söndag 10 maj 2009

Jag läser

Jordens moder i Norden, Birgitta Onsell

Utopia, Wislawa Szymborska (Samtal med stenen)

Nargonen och stjärnorna, Patricia Wrightson

Att köpa eller köpas, Louise Eek

Begrav mig stående, Isabel Fonseca

Flickan och skulden, Katarina Wennstam

Runmagi och shamanism, Atrid Grimsson

Eddan

Vidderna inom mig, Nils-Aslak Valkeapää

Lycka! Dalai Lama

Själens fem stadier, Harry R Moody

Flodhästen i vardagsrummet, Tommy Hellsten

Trollvinter, Tove Jansson

Allt av Jan Berglin

Och för S läser jag bibeln.

/Emma

fredag 8 maj 2009

Frågan kvarstår

Vad hjälper det Rebecka om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar?

/Emma

torsdag 7 maj 2009

Första recensionen!

Kolla!

www.helahalsingland.se/nojekultur/recensioner/bokrecensioner/1.1019512

Den stackars recensenten verkar ha lidit av de deprimerande omständigheterna i boken men skriver en så väldigt fin recension i alla fall.
Jag blir alldeles glad av att ha kunnat skriva så att någon kan läsa och tänka så. Tack!

/Emma

Glömt att beställa? Ingen fara, raka vägen till www.trombone.se bara!

onsdag 6 maj 2009

Once I was a serene teenaged child

Av Frida Hyvönen från albumet Until Death Comes.
Once I was a serene teenaged child
Once I felt your cock against my thigh
You said you were a poet, man
your poetry wasn´t obvious to me
when you said I had the Stuff to drive you Wild
but the feeling of power was intoxicating, magic
the feeling of power was intoxicating
the feeling of power was intoxicating, magic
the feeling of power was intoxicating
oh oh oh, oh
Make-up and dis-eating-orders
Post-order New Order is harder
I wanna stay up all night, now that I live on my own
I wanna be one of the guys
but I don´t want your body so close and dismembered
I don´t want your body so close and dismembered
don´t take your pants off `cause I don´t want to see it
don´t take your pants off `cause I don´t want to see it
no no no no
no no no
Once I was a serene teenaged child
Once I felt your cock against my thigh
You said a girl like me was torture for you
I didn´t know what to do about it and
somehow it made me feel proud
the feeling of pride and the loneliness to it
the feeling of pride and the loneliness to it
the feeling of pride and the loneliness to it
the feeling of pride and the loneliness
oh oh oh oh
oh oh oh oh
oh
/Emma

tisdag 5 maj 2009

"Slåss för varje unge!"

Såg på TV att man samlar in pengar, att man ska "slåss för varenda unge". Det är bra. Kanske kan man göra skillnad, förhoppningsvis kan en massa ungar få ett bättre liv.

Om en "unge" är ett barn, slåss man för människor upp till 18 år. Ju yngre barn, ju lättare att känna sympati? Och efter 18? De vi inte lyckades med, hur vi än slogs, vad gör vi med dem?

Jag har förmånen att få arbeta med människor. Med människor utan eget hem och människor i ett missbruk. De är inga barn, 30, 40, 50 - 70 år gamla. Inga barn, inga ungar.

Borde de "rycka upp" sig? Ta tag i livet?
När då? När de fyllde 18? När de fyllde 20, 25, 30, 40?

Om den ena av dina föräldrar satte sprutan i armen på dig innan du fyllt tonåring och den andra utnyttjade dig sexuellt - när skulle du "rycka upp" dig?
Skulle du på 18-årsdagen snyta dig och säga: nu räcker det, det här är inget liv - jag ska se till att få adekvat behandling för ångesten och skaffa ett jobb... eller?

Nej, barnen vi inte slogs för fick ingen manual. Inga verktyg och ingen kunskap om hur livet kan se ut och vilken hjälp man har rätt till. De barnen lärde sig att överleva och självmedicinera.

Jo, jag vet att många lyckas ta sig genom missbruk också. Jag vet att vissa kommer igen.
Men även de som inte klarar av att sluta missbruka har rätt till ett värdigt liv. Här i Stockholm har enheten för hemlösa hårda sparkrav. Inte för att behoven minskat utan för att nivån för "värdigt liv" sänkts från samhällets sida. Vi ska ha fler på gatan nu, i härbärgen och färre i sk lågtröskelboenden, boenden utan krav på drogfrihet.

Här i Sverige är det skillnad på människa och människa.
Jag misstänker att samhället skulle sätta in alla resurser för att rädda mitt liv oavsett årstid.
Ja, det är väl klart säger ni.
Fast det var inte klart för den hemlöse mannen som höll på att supa ihjäl sig innan han fyllt 30. Han behövde omhändertas men eftersom detta var i november och pengarna var slut för året kunde man ju vänta till januari eller februari nästa år...

Han var också ett barn 15 år tidigare, men ingen slogs tillräckligt hårt för honom. Han är ett av våra/samhällets misslyckanden och vi har ingen rätt att vända honom ryggen nu. Vi har ingen rätt att titta snett på hemlösa och missbrukare - tvärtom, de behöver synas, för att ständigt påminna oss om att kampen inte är över.

Fortsätt slåss för varenda unge. Men glöm inte att också slåss för de ungar vi redan svikit, oavsett ålder och alla de ungar vi trots allt kommer att svika i fortsättningen. 18-årsdagen betyder inte att vi som är samhället kan svära oss fria från ansvar. Tvärtom har vi ansvaret för att vi varit med och format individen som nu ska använda sin "fria vilja"...

/Emma

lördag 2 maj 2009

Kladdkaka

250 g mörk choklad
200 g smör
2 3/4 dl socker
5 ägg
1 msk mjöl

1, värm ugnen till 180 grader
2, smält choklad och smör i mikron, eller i vattenbad, rör ner sockret och låt svalna lite
3, rör i äggen ett i sänder ordentligt med en slev
4, rör slutligen ner mjölet
5, häll i rund form (24-30 cm i diameter) ha gärna ett rundklippt bakplåtspapper i
6, grädda i 22 minuter. Kakan måste stå minst två timmar i kylen före servering
7, pudra ev. med florsocker, servera med vispgrädde och färska bär

/Emma

Att skriva - att förstå

Jag pratade med en annan författare om att skriva. Vi är båda ord-människor förstås.
Det jag skriver förstår jag, sa jag. Så förstår jag livet.
Och så förstår man sig själv, sa hon.

Och det är riktigt. Att få tid att formulera tankarna är viktigt. För mig.

Jag skriver känslor. Ibland flyktiga som behöver fångas. Ibland de tyngsta som behöver skrivas bort från mig. Båda sorterna görs gripbara och förståeliga med orden. Och där; på pappret, i datorn, i bokhyllan - blir de något annat. Ute ur mig.

Jag kan skriva kärleken och jag kan skriva sorgen. Men det kommer ur ett behov.

Konstnären Torsten Andersson "Nu för tiden krävs starka känslor för att uttrycksbehovet ska bli till målningar. Jag kan inte längre bara tycka om solen, utan måste dyrka den."

Jag skrev om sorgen efter en vän. Så tung var den sorgen. Och komplicerad. Vi släckte hans liv allihop, han själv, jag och du - som den samhällsmedborgare du är, i ett samhälle oförmöget att ta hand om de utsatta.

Jag förstod faktiskt inte. Jag har inte haft den sorgen förut. Jag var tvungen att skriva den. Och jag skrev. Och jag läser. Och jag förstår. Jag förstår att det är ok, det är ok för mig att vara jag, mina känslor är mina, min sorg är min. Och åt helvete med hur det borde vara.

(Att möta dig förändrade mig S, till det bättre. Jag tycker så mycket om dig. Och jag ska plantera rosor på din grav.)

Jag märker att jag behöver fortsätta skriva,
/Emma