fredag 30 december 2011

Solvändning, nytändning?

Så vände vi mot ljusare tider igen.
Fast jag vill vila i mörkret ett tag till. Jag vill ha snö och is och stjärnklara nätter.

Darkness within darkness - the gateway to all understanding.
Tao Te Ching

Att ligga runt elden i vinternatten, att gå genom skogen i månljuset, att vara här istället för att ropa till det som skall växa i vår.

Låt det vara dött som ska återuppstå, tala inte alltid om livet som sover under kalla snön - om du inte är så rädd att du hela tiden måste mota det stelnade.
Förlikad med döden blir livet värt att leva. Förlikad med döden blir du osårbar.

Is är värt att betrakta som is, inte bara som stelnat vatten.

För att återfödas måste saker sannerligen få dö.

Tillit.

/Emma

fredag 25 november 2011

Nyskriven novell från Marsliden

Den här novellen skrev jag i Marsliden på Fjäll & Skrivargården.
För vidare funderingar runt den kan ni kolla Trombones blogg, www.trombone.se

Alla födda fria

Mörkt i rummet nu. Jag sitter alldeles stilla. Anar dina andetag, visst ser jag bröstkorgen höjas och sänkas? Du ligger på rygg och andas med öppen mun. Min stol står bara några meter från sängen men jag hör dig inte. Kanske finns inget ljud. Kanske hör jag det bara inte.

Jag tittar på vapnet till höger om mig. Den vitlackade ytan på bordet liksom lyfter det mot mig i mörkret, erbjuder det till mig. Är det nu en pistol eller en revolver? Jag är en så dum, vet inte ens skillnaden. Men du har lärt mig hur man gör. ”Det är bara att, jamen - fatta då Sara! Hur jävla svårt kan det vara?” Om du bara slutade andas nu, om bröstkorgen slutade höjas och sänkas, så skulle det här vara över. Varför kan du inte bara dö?

Du somnade som vanligt. Helt som vanligt lade du dig vänster sida och somnade. Det fanns fortfarande skymningsljus då och där persiennerna är trasiga föll det in mot fotändan av sängen. Jag vet att det var så även om jag inte tittade. För då låg jag bredvid dig alldeles tyst. Med ryggen mot dig och låtsads som om jag inte hört vad du sagt. Som om jag skulle somna. Inte en tanke kunde jag tänka. Det var klart och fint väder i huvudet men hjärtat pumpade tsunami efter tsunami och kroppen gick inte att använda. Jag tyckte att jag låg där timme efter timme, men när jag vågade vända på huvudet hade klockradion tickat fram exakt tolv minuter. Och du hade somnat snabbt som vanligt. Liggande på vänster sida med handen under kudden. Det var då jag sakta och varligt reste mig upp och gick fram till stolen.

Du hade fått som du ville och låg bakom mig. Din varma, svettiga kropp mot min när du lyfte håret från mitt öra och viskade: ”Du verkar tro ibland att du skulle klara dig utan mig, Sara. Om du verkligen tror att du skulle kunna leva utan mig, om du verkligen tror att du har någon annan som bryr sig över huvud taget så kan du väl gå din väg i morgon.” Du smekte mig över brösten. ”Titta inte nu älskling, men på lilla bordet ligger något till dig. Du väljer själv. Du vet att jag älskar dig, jag vill inte tvinga dig till något. Jag vill bara att du ska veta varje dag att vi är tillsammans för att du valt det.” En puss på kinden och du rullade över på din vänstra sida och somnade som vanligt.

”Jag som älskar dig och tar hand om dig.” Det är sant, jag har ingen annan. Sedan jag träffade dig har jag ingen annan. Från första början har vi alltid varit tillsammans. Gått på bio, åkt motorcykel, du lagade fina middagar för du har jobbat som kock. Nu lagar jag maten men du har kvar dina knivar. Du tröstade mig för vad jag behövde tröstas för, höll mig trygg och älskade mig trött. Du såg till att ingen annan kom i närheten av mig och jag älskade dig till och med för det. Ändå tills jag ville gå ut och träffa mina vänner igen. Vart tog vi vägen du och jag? Nu är jag inte som du vill ha mig längre. Jag har så många fel som du retar dig på det. Egentligen skulle jag bara vilja vara dig till lags. Så att vi kunde ha det som vi hade det i början.

Det var för det här du var så tjatig den gången. Så att jag skulle se att det bara är att ta den, sikta och skjuta. Fast jag sa dig redan då att jag inte är en som gör det. ”Men om det gäller ditt liv då, pucko?” Du ligger där i sömnen och vet om det, eller hur? Du ligger där och sover och är säker på att vakna i morgon. Din hjärna är säker på att fortsätta tänka och inte ligga utspilld över lakanen. Den är lättare än den ser ut. Du tror dig veta att jag redan kokat kaffe till dig och att du kan vakna av doften. Du har gett mig ett val. Men jag är inte en som gör sönder mannen som tar hand om mig. Du kommer att använda det sedan, att jag gjorde mitt val den här natten. Ditt carte blanche för resten av livet. Men du vet ingenting om mig längre. Jag lever här innanför och har egna tankar. Du vet inte hur lätt jag väger den i handen och går närmare dig. Jag vet att jag inte kan missa.

Ditt ansikte mot kudden är det vackraste jag vet, du är så vacker när du sover. När du bara är. Jag skulle vilja smeka det med mina fingertoppar, kyssa dig på munnen, men jag vågar inte nu. Om du vaknar skulle jag falla tillbaka. Det räcker med din blick, och det är därför du är så vacker när du sover. Du vill inget, begär inget, har inga baktankar, inga planer. Du är den du var menad att vara när du sover. Jag önskar att det var så. Den där vakna mannen har jag blivit rädd för. Hur kunde det bli så? Jag hittar hundra förklaringar och ursäkter åt dig. Men du har gjort mig rädd, och jag kan inte sluta älska dig ändå. Jag kan inte släppa längtan efter att den sovande mannen ska resa sig en dag.

Eller vill du göra slut på allt? Är det så att du bara är för feg för att göra det själv? Har du bestämt allt, till och med hur det ska sluta? Har jag låtit dig bestämma allt… Jag är trött nu, klockan tickar dyrbara minuter för mig. Har det inte blivit varmt här inne? Måste ha vatten. Genom köksfönstret den svarta ladan, klart väder, inget regn. Utan tanke provar jag ytterdörren, den glider upp. Jag är ute. Jag är ute, du har inte låst som du brukar. Det är mörkt två timmar till, kanske tre, jag hinner gå in till staden. Måste vrida nacken av den löjliga känslan av hopp genast. Jag vet ju hur det slutar, jag försökte en gång. Till och med i en annan stad. En vecka gick, två, och jag började tänka att det kanske finns, kanske finns ett annat liv. Jag skulle bara runda hörnet för att komma till det där andra livet och där stod du. Du log och sa ”Hej”. Jag slutade andas. Du lade armen om mig ”Kom hem älskling, allt ska bli bra”. Jag var den minsta beståndsdelen i en atom, oerhört centrerad. Du körde den lilla delen av mig som fanns kvar de tjugosju milen hem och slog mig som du aldrig hade gjort förut. Jag skulle aldrig ha bråkat om örfilarna om jag vetat vad du kunde göra. Nu vet jag vad du gör. Att du hittar mig och vad du sedan gör.

Du har berättat att du drömt om hur du dödat mig. Du har berättat detaljerat om hur du dränker mig i badkaret, hur jag kämpar och ser dig i ögonen till och med under vattnet. Du har dåligt samvete för drömmen förstås. Men du berättar den igen och ber om förlåtelse i nästa andetag. Man rår ju inte över sina drömmar, eller hur?

Jag sitter stilla i stolen igen. Stirrar på dig. Om du bara kunde sluta andas. Varför kan du inte bara dö? Blir du fri först om jag också har blod på händerna? Oavsett vad du har gjort? Du har bestämt vilka kläder jag haft på mig. Du har bestämt vad jag lagar och äter för mat. Du har bestämt vilka vänner jag träffar, inga alls. Nu har du bestämt att du kan göra mig till en som använder ett vapen. Hur jag än gör så vinner du, jag går ingenstans. Jag lever här med dig eller dödar dig. Men jag har inte ilska nog för det, jag hatar dig inte. Den här glöden finns ju kvar, den och förtvivlan över vad du förstör varje dag som går. Ska du få förstöra mig så helt, göra mig till någon annan?

Om jag går nu hinner jag in till staden. Jag ringer polisen. Det blir inte lång tid för dig, får du ens sitta några år? Hade du räknat ut det så att blåmärkena bleknat till i dag? Det finns inget register. Jag bröt en arm när jag ramlade i trappan, jag slog ut en tand när jag föll på klipporna. Det är ett problem att jag är så klumpig, har så dålig koordination. När jag var ung kunde jag rida, hoppa, till och med tävla. Tänk hur det förändras med åren. Tänk att jag aldrig sagt ett ord till någon. Tänk att jag alltid stått på din sida.

Ett ljud från sängen. Jag blir klarvaken, men du bara vänder på dig. Drar täcket till rätta och mumlar i sömnen. Din jävel, jag är verkligen klarvaken nu, så klarvaken jag någonsin varit sedan jag träffade dig. Varje ord minns jag, varje smekning, varje present, varje kärleksbrev i ena vågskålen. Varje förolämpning, varje hot, varje knuff, varje slag i ansiktet ligger i den andra. Det väger otäckt lika. Här står vi nu.

Vi har invecklat våra liv i varandras. Lagt dem omlott. Vi skapade det här tillsammans, it takes two to tango. Jag lät dig för mycket till en början, men du valde ändå för mycket själv. Eftersom jag nu är så jävla irriterande kunde du väl ha gått? Du kanske inte heller såg någon väg ut? Du kanske valde att stanna för att du tyckte om det. Det är för sent nu i alla fall. Det blev så sent att du lade ett vapen i mina händer och sa ”välj”. Det blev så mörkt att något jag trott om mig själv hela livet kanske inte ens visar sig hålla när det kommer till kritan. När det blir skarpt läge. Nu när vi har nått vägs ände.

När du är död bestämmer jag över mig själv igen. På måndag ringer de från ditt jobb och undrar var du är. Det är väl ofrånkomligt att de förstår. Att polisen kommer med hundar, att din döda lukt berättar att du är död även om jag gräver ner dig i skogen. Jag kan ju inte be dig gräva din egen grav, du tar min makt ifrån mig i samma stund du öppnar ögonen. Är det då inte värt det i alla fall? Om jag skjuter mig fri är det för att jag är fångad i ett bakhåll. Det kan jag väl betala för med min tid. När du är död, kommer du att försvinna från mina drömmar då? Slutar du le mot mig för att höja handen i nästa andetag? Slutar jag drömma om dig som riddare, som drake? Slipper jag få ditt blod på mig om jag lägger en kudde emellan? Slipper jag se ditt trasiga huvud då?

Jag skulle inte kunna leva med det. Att ha dödat en människa. Att ha dödat den som en gång var den jag älskade mest. Jag kan heller inte leva med den du blivit. Som slår det vi trodde på en gång sönder och samman. Jag vill inte ha valet du gett mig. Jag vill inte vara din i livet, jag vill inte vara den som gör slut på det. Det här livet har tagit en olycklig vändning. Det var, när jag tänker på det, ganska länge sedan jag var lycklig. Du ska inte slå mig mer. Du ska inte få göra mig till bödel. Jag har friheten att välja, men inte mycket vilja till någonting alls. Det enklaste blir nog att öppna munnen och gapa, som en liten apa. Den känns lätt i handen, kall i munnen. Nu slipper jag dig, jag slipper dig utan skuld. Jag är fri att välja, du bestämmer inte över mig.

Blir du kanske ledsen då? Arg säkert, du släppte kontrollen och förlorade. Ensam en stund kanske. Men du brukar ju säga ”Det finns tusen Sara där ute, du ska vara jävligt tacksam att jag valde just dig”. En annan av de där tusen Sarorna kommer säkert att vara tacksam om ett tag. Älskad, omfamnad, beskyddad, vaktad, medan du förklarar hur det ligger till här i livet. Den där Saran kommer snart att lära sig hur kort kjolen får vara och hur du vill ha potatisen stekt. Den där nya Sara kommer att vara en drottning i din säng tills hon missköter sig och blir din tjänarinna. Hon kommer till slut att ha lärt sig när leendet varnar för en smäll och att den som älskar henne inte slutar slå för att hon gråter. Den här rädslan kommer att förgifta henne också. Så för dig Sara, kanske jag borde stänga munnen och sikta mot ett annat huvud. För dig och de niohundranittionio andra som står på tur.

Vart har minuterna gått? Jag tror inte på tid längre, natten är en klump i knäet. Morgonen kommer som ett grått slem över skogen och gården. Vi har en lätt dimma över ängen och runt huset, runt huvudet? Du sover lugnt vidare. Men inte länge till, det är inte långt kvar nu. Solljuset väcker dig alltid, det räcker med det lilla som når fram genom den trasiga persiennen. Jag har suttit här en hel natt nu, min älskling. Ett halvt liv kom och gick förbi. Så här kan vi inte ha det. Jag har ingen lust att leva längre, har du?

/Emma

tisdag 8 november 2011

Att följa livet

Jag hade förstås en massa skäl (jag hade förstås också en massa själ) till att önska mig ett till barn.

Ett av dessa skäl var att det håller mig kvar på jorden, i den här världen rent konkret, med det påtagligt fysiska och praktiska. Det tycktes mig gott eftersom jag annars funderade på skogsvandringar, fjälltoppar, ensamhet och kontemplation. Jag var på väg någonstans som inte tiden är inne för ännu.

Men blir människan någonsin nöjd?

Efter sisådär två månader med trötthet, illamående och huvudvärk hade jag väldigt svårt att se charmen med det här och nu-iga. Jag har inte kunnat läsa, skriva eller se på tv, och efter en helt vanlig arbetsdag på 12 timmar har jag kollapsat i sängen.

Och nu det förunderliga: Efter två dagar utan att vilja kräkas börjar redan allt det där blekna, det känns inte riktigt pålitligt... kan verkligen hela dagar ha gått åt till att parera illamående?

Att leva här och nu är helt ok igen.
Och om inte minnet runt graviditet och förlossningar fungerade så där förunderligt, skulle nog många fler barn vara utan syskon.

/Emma

fredag 23 september 2011

Drömtid visdom paradox - ett boktips

Den här bokan ev Jörgen I Eriksson tycker jag lyckas förmedla något av grundkänslan i det heliga - det mycket enkla, men heliga.

Den beskriver ett sätt att förhålla sig till jorden och kosmos, en livshållning, men kommer inte med en massa gör si, gör så.

Att helt enkelt vara där ute i markerna och se - samtidigt som man blir sedd.

När jag var ute på sommarsolståndet var det just det jag kände, ett samspel, en delaktighet med Moder Jord.

Kanske är det här den bästa boken jag läst just i att förmedla shamanismens kärna. Utan att förlora sig i ritualer eller utanpåverk.

Så här skriver författaren själv om boken:

I denna bok reser författaren i navajo- och hopiland i sydvästra USA och samtidigt i Drömtiden – i spåren efter urtidens heliga varelser, hjältar och monster och spåren efter spanska conquistadorer och amerikanska folkmördare. I ord och bild skildras det tänkande, den livssyn, som föds fram i och av detta sträva och storslagna landskap. Filosofer, medicinmän och radikala antikolonialister resonerar kring begrepp som visdom, traditionell livssyn och civilisationskritik. Boken är ett försök att utreda vad Drömtiden är och föra in urtänkandet i vår tid – ett tänkande som kommer att spela en viktig roll när industrisamhället avvecklas och människor vill hitta tillbaka till ett ömsint sätt att leva på och med Moder Jord. Samtidigt är den en sammanfattning av insikter från författarens mer än 30 år långa filosofiska och andliga resa som tog sin början i ett möte med indianska heliga män vid Russeltribunalen i Rotterdam 1980.

Kan beställas på norrshaman.net - gör det!

/Emma

onsdag 7 september 2011

Kvinnor i krig

För några veckor sedan hörde jag ett reportage om Koreakriget (tror jag, vilket krig spelar inte så stor roll just här).
Reportaget fokuserade på hur ett land trots allt kan fortsätta fungera, trots att männen försvinner eller kommer hem traumatiserade. Det var kvinnorna som bar landet, som såg till att barnen hade mat och att ett så "normalt" vardagsliv som möjligt kunde upprätthållas.

Tack vare denna, visserligen av tvång utförda, mäktiga kvinnokraft, fanns ändå ett land kvar att bygga upp efter kriget. Något slags fortsatt livslinje, ett okuvligt stretande.

Sedan länge är detta nu känt - och utnyttjat. Systematiska våldtäkter och övergrepp mot kvinnor i krig gör att vardagen helt stannar av. De som stod för upprätthållandet blir traumatiserade och oförmögna att hålla familjebanden vid liv, apatiska, kanske utstötta.
Landets hela struktur och livsnerv blir söndertrasad.

Genom massvåldtäkter som krigsstrategi kan hela folkgrupper få sår som förs vidare genom generationer.

Att bli tvungen att fly är inget val.
Att bli tvungen att försvara sig är inget val.

Alla bilder på kvinnor (och män) i vår kultur som poserar med ett vapen, signalerar inte styrka för mig. Det signalerar inte att någon står upp för sin rätt.
Att beväpna sig betyder bara att man är så otrygg att man blivit tvungen till det.

Ingen som har allt den behöver och är lugn och trygg, väljer att beväpna sig.

Att bära vapen är inte uttryck för styrka - den är det yttersta uttrycket för tvång och rädsla.

Det är människan vid vägs ände som beväpnar sig.

Det är mänskligheten vid vägs ände som ger sig på kvinnorna just därför att de vet hur de bär upp landet och familjen.

Vi är fler som ser på än som utövar detta våld - frågan är vad vi gör nu när vi har sett?

/Emma

onsdag 24 augusti 2011

Fjäll och skrivargården i Marsliden






Jag är ju en lyckligt lottad skrivare.

Förra året fick jag ett stipendium - cash - från Författarfonden. Det var tur eftersom jag var sjukskriven och med min inkomst är det en dum idé. (Skriva kunde jag ju inte heller eftersom jag opererade axeln hit & dit.)

I år fick jag istället lugn & ro-stipendium från Norrländska Litteratursällskapet. Detta innebar en vistelse i Marsliden på Fjäll & Skrivargården som drivs av Gunilla Söder.
När jag körde dit var jag förundrad över hur vackert det är, men höll ändå rätt kurs eftersom vägen var bedrövlig och krävde en hel del uppmärksamhet.
När jag skulle köra hem hade någon vänlig själ hyvlat av vägen och jag förlorade mig helt i: Ååhh, aaahhh, vad vaackert det äääär!
Helt plötsligt stod jag vid vägs ändå och en vänlig, glestandad, urfolksman frågade vart jag skulle. "Till Vilhelmina", sa jag. "Hur kunde du hamna här då?", frågade han, med all rätt, det var säkert minst en mil åt helt fel håll, på grusväg dessutom när det borde ha varit racervägen till storstan.

Men det äääär ju så vackert!

Jo, fjället, lämlarna, molnen nedanför (!), skrivarstugan, Saxnäs - världens vackraste by, tystnaden, sjöarna och Gunilla Söder. Fantastisk människa att slippa småprata med när man vill vara ifred och skriva, och fantastiskt vilken givande samtalspartner på senkvällen om stort och smått...
Tyvärr nekar hon till att skriva om sitt väl levda liv, så ska det kanske vara när inte lusten att leva det avtagit - fast: Kom igen då! JAG lovar att tro dig!

Själv fick jag en hel del skrivet också. Kanske ett bidrag till novelltävlingen Umeå Novellpris, läs mera här: www.umea2014.se
Och en början på min deprimerande bok nummer två, ångest, ångest är min arvedel osv. Fast när fan blir gammal blir han ju religiös, och det barkar hän åt ett (delvis) lyckligt slut (kanske).

Stort tack till Norrländska Litteratursällskapet, ännu större tack till Gunilla som fick mig att känna mig som hemma. Och landet ligger kvar när det blir dags.

/Emma

Läs mer om skrivargården på www.gunillaimarsliden.se




onsdag 10 augusti 2011

För att du är kvinna

I dag fick jag ett telefonsamtal från en man som undrade om jag ville arbeta i en viss arbetsgrupp.

Han började med att säga "Jag ringer till dig för att du är kvinna. Vi är bara män och tänkte att vi skulle balansera könsfördelningen..."

Tja, det är förvisso ett steg i rätt riktning att man börjar fundera över huvud taget på detta med könsfördelning, men att bli reducerad till sitt kön känns inte bra.

Att det helst bör vara både kvinnor och män i en arbetsgrupp är faktiskt inte på grund av att man behöver snoppar och snippor runt bordet...

/Emma

onsdag 3 augusti 2011

Mina tre matriarker och ljuset

I min släkt förlorade jag de tre matriarkerna inom några månader.

Min kära mormor gick bort strax innan 97-årsdagen. Hennes syster följde inte långt efter och även den enda farmor jag har haft.

Att jag fick ha en mormor så länge är förstås en ren ynnest, likaså att min son fick ha en gammelmormor han träffat och minns.
Jag hade turen - eller väven menade så - att träffa min mormor dygnet innan hon dog.
Jag hade turen - eller väven menade så - att fråga henne om det fanns något ogjort.
Allt i en viss oräddhet, kanske rättframhet, jag nog ärvt av henne själv.

Det tycktes mig finnas en viss logik i att hon var nöjd med livet. Det tycktes mig girigt att önska mig ännu en tid med min mormor.

Det var inte förrän jag besökte hennes grav efteråt som jag såg tomheten, som jag sprang dit och grät efterom jag inte har någon mormor mer.

Farmor var den som sa "fö sö löv" eller hur man nu skriver ovanåkersmål på rikssvenska. Hon var f-n "fö sö löv" väldans länge, men hon gillade lillpojken. Och han satt gärna i hennes knä för fotograferingen (något hans morbror hade svårt med på sin tid).

Fast det var gammelmoster som hittat hem. Länge trodde jag att hon bara var snäll och hade lätt sinne men det där leendet var lite mer diffust än så... Hela hon var som lugn i sig själv - som om hon hade en hemlighet. Det tänkte jag förstås alldeles för sent, men nu förstår jag. Gammelmoster hade sin kristna tro, fast hur hon var beskriver jag bäst genom Tao Te Ching:

If you don´t realise the source,
you stumble in confusion and sorrow.
When you realise where you come from,
you naturally become tolerant,
disinterested, amused,
kind-hearted as a grandmother,
dignified as a king.
Immersed in the wonder of the Tao,
you can deal with whatever life brings you,
and when death comes, you are ready.


Nä, jag var väl inte så klok att jag kunde fråga när ni levde och jag hade chansen. Men en smula klokare har jag blivit och era spår lever kvar, för den som vill lära försvinner inget, den som varit älskad försvinner inte heller.

Och kanske förstår man inte förrän den älskade har dött att det faktiskt var så det var.

/Emma

Fö sö löv? Du får så lov att göra det - även om du inte känner för det.

söndag 31 juli 2011

Livet

Livet,
vad ska man likna det vid?

Månens återspegling
i daggdroppen
som hänger i näbben på en vattenfågel.


Dogen, grundare av en gren inom zenbuddusmen, 1200-talet.

/Emma

onsdag 20 juli 2011

Sommarsolståndet del 2

Som tidigare berättats skulle vi ju ut i skogen och fira midsommar.

Regnet gjorde nog att några stannade hemma och deltog på håll, men jag var denna gång fast besluten att stanna ute för att vaka in vändningen...

Innan avtalad tid var jag på plats för att göra en privat ceremoni där jag skickade runor till en vän som tappat hoppet. Sedan gick jag runt och njöt av sommaren, ända tills mjuka droppar fick mig in i bilen för att vänta in de andra.
När systrarna kom var det hällregn - vad göra? Vi väntar tio minuter och ser, tyckte P.

Tio minuter senare var bara ett lätt duggande kvar och när vi kom till ceremoniplatsen hängde bara dropparna kvar som ädelstenar i träden när solen bröt genom molnen - vilket välkomnande!

Vi kallade riktningarna och bjöd in hela runcirkeln.
Sedan trummade vi och min stora, vackra trumma från Jokkmokk sjöng så starkt med mig.
Solen gick ned och efter en sittning tillsammans blev jag och P kvar för att vaka in den nya dagen.

Nära vattnet låg vi, med en jordfast sten mellan oss. På stenen i eldkärl brann en ceremonield en stund, men glöden och värmen räckte långt in i skymningsnatten.
Vi talade inte, slumrade väl en stund, såg upp på träden som vajade ovanför och lyssnade på den ljusa sommarnattens ljud och sjöfåglarnas läten...

Ljuset blev sakta starkare och konturerna blev skarpa igen, många som lekt i halvmörkret drog sig tillbaka för att lämna oss ensamma till gryningen.

Att vara en del av solståndsnatten, att vaka vändningen, i tystnad på Moder Jord - är det finaste jag varit med om på länge.

Det finaste jag varit en del av på länge.

Tack!

/Emma

tisdag 12 juli 2011

Adam av Bremen

I dag var jag på Björkö och besökte Birka.

Skulle ha kunnat vara riktigt intressant om muséet varit lite generösare - jag vill ha mer historia och information! Om det funnits uttömliga beskrivningar av de mest intressanta platserna så att man kan gå runt i egen takt och inte vara hänvisad till guidade turer - och om restaurangpersonalen fick koka eget kaffe! Skäms för att bjuda på det där färgade vattnet (och att äppelkakan kanske finns men, nej! den har vi glömt i frysen!)... Ööööh? Vill ni ha besökare eller?

Men jag mötte i alla fall Adam av Bremen, verksam på 1000-talet efter vår tideräkning. Nu var han aldrig själv i Sverige men hans beskrivningar kan ju i alla fall vara lite intressanta med tanke på mitt förra inlägg. Håll till godo!

"Svenskarna saknar inget med undantag av det högmod som vi älskar eller rättare tillber. Allt som bara har med tom fåfänglighet att göra, såsom guld, silver, präktiga hästar, bäver- och mårdskinn, saker som vi beundrar till vanvett, räknar de som ingenting: Det är bara i fråga om kvinnor som de inte känner någon måtta: var och en har allt efter möjligheter två eller tre hustrur samtidigt, men de som är rika eller hövdingar har otaliga."

"De söner som de får räknas som äktfödda. Med döden straffas däremot den som har samlag med nästas hustru eller våldtar en jungfru eller plundrar grannens egendom eller gör honom orätt. Även om nordbor utmärker sig för gästfrihet, ligger svenskarna ett steg före. De räknar det som den värsta skam att neka resande gästvänskap, ja, det härskar en ivrig kapplöpning om vem som anses värdig att mottaga gästen. Där visas denna all möjlig vänlighet och så länge han önskar stanna förs han hem till den ena efter den andra av värdens vänner. Sådana vackra drag finns det bland deras sedvänjor."

"Svenskarna består av många stammar som utmärker sig i såväl i styrka som i beväpning, förutom att de är lika framstående krigare till häst som till sjöss. Därför ser man att de har makt att hålla ordning på de andra nordiska folken. De har kungar av gammal släkt, men deras makt begränsas av folkens vilja. Vad alla gemensamt bestämt det ska kungen stadfästa, såvida inte hans uppfattning verkar bättre, då kan de stundom, om än ogärna, följa den. I fredstid passar det dem utmärkt att på detta sätt vara jämlika, men i krig lyder de blint konungen eller den som han sätter över dem som den dugligaste."

"Kommer de i nöd under striden anropar de en av sina många gudar och efter segern är de sedan guden tillgivna och föredrar honom."

Förvisso inga förstahandsuppgifter - men sant är att Birka aldrig blev kristnat, Ansgar var tydligen inte så övertygande...

Kristen mission borde ifrågasättas i våra dagar, och inte bara på grund av hur stackars Ansgar misslyckades. Antagligen är det andliga liv som folk har utvecklat i samklang med plats och människor, att ta detta från folk och ersätta det med något importerat låter som att skapa problem.

/Emma

Monument över häxdömda i Norge - stolta över 1000 år av kristendom i Sverige?

Onsdagen den 22 juni var det ett stort reportage i Svenska Dagbladet om ett monument som byggts i Norge över alla som dömdes som häxor. I Finnmark dömdes 91 av de 135 anklagade till döden genom att brännas till döds. 67 av dessa var kvinnor - 24 män.

Minnesmärket byggdes av norska vägverket för 80 miljoner. Skulle Sverige våga sig på något liknande synliggörande?

Eller vältrar vi oss i någon slags självgod bild av kristendomens inflytande över vårt land som allt igenom god?

Om nu våra seder och bruk genomsyras av kristendomens värderingar sedan 1000 år, varför fick kvinnor rösträtt så sent? Varför hade mannen rätt att våldta sin fru så länge?

Kristendomen ska enligt läroplanen i skolan ha en särställning i vårt land.
På allvar tänker jag ta detta när sonen kommer hem med en berättelse om svenskar dömda för häxeri till påsk och inte bara ett färglagt ägg.

Ägget är det inget fel på när vi firar våren, men att kristendomen fört med sig både gott och mycket ont, verkar få komma ihåg i officiella sammanhang. (Hej Kristdemokrat!)
Istället kan det låta som att innan Ansgar steg i land tyckte alla att det var helt ok att stjäla, lemlästa grannar och bränna folk på bål... eller vänta nu, vilka förordade det där sista egentligen?

Att våga se och synliggöra det som hänt i historien är enda sättet att komma framåt tillsammans.
Själv tänker jag besöka Vardö för att se ett minnesmärke som är tänkt att locka resande - och när vi är där begrunda lågan som kan ge liv eller bränna det till sot.

/Emma

söndag 10 juli 2011

Tata - rapport från Ungern

Årets europeiska träningsläger för min karateorganisation hölls i en väldigt trevlig stad utanför Budapest som heter Tata (bara det!).

Deras olympiska träningscenter hade två stora hallar för träning och låg fint vid en stor park med sjö och uthyrning av båtar.

Allt var förvånansvärt (fördomar, fördomar) välordnat, välstädat och fint i hela denna lilla stad. Många planteringar, parker, vatten och cykelvägar. Vi åkte också innan värmen landade över 30-gradersstrecket...

Sista dagen var vi i Budapest och dit skulle jag gärna åka tillbaka för att hinna besöka baden och ölkaféerna... och lite annat ditt & datt.

Jag tränade en del, så länge nacken höll, och nu är jag väldigt sugen på att komma tillbaka till min egen träning igen!
Liten var ett under av tålamod, nöjde sig med ungerska barnprogram och glass...

För en gångs skull blev det dock inga vykort skickade! Men kära, vänliga och soliga hälsningar till Er alla från

/Emma

söndag 26 juni 2011

Månblod & menskraft

Saxar vilt! Detta är hämtat från Jolanda den Tredjes häxbrev, läs mera på jolandadentredje.nu

Blöd, spara och använd - magiskt och gratis för den som menstruerar.

Månblodets Makt

Häxor associeras gärna med blod, för rening, för offer, för makt.Vi pratar inte ofta om blod i vårt samhälle, och särskilt inte om menstruationsblod. En svensk häxa sa i en intervju med Veckorevyn i mitten på -90-talet att hon hade smakat på sitt eget mensblod, och det chockerande uttalandet blev det folk kom ihåg henne för i mer än ett decennium, och antagligen ännu längre än så.
Om vi tittar historiskt, så är det lätt att urskilja ett gigantiskt maktspel mellan män och kvinnor under den tiden då patriarkatet som vi idag som kollektiv tar för givet installerades, alltid med osedvanligt brutala metoder. Likheterna mellan de fem stora patriarkiska religionernas, kristendom, islam, hinduism, buddism och judendom, syn på menstruation är iögonfallande.

Det finns många överensstämmande teman som isolering, utestängning från tempel, uteslutning från religiösa ämbeten, och avhållsamhet från samlag. Kvinnan anses oren, både fysiskt och andligt, till och med farlig, under den tiden hon blöder.

Å andra sidan finns kulturer som har kvinnliga spirituella ledare, och i sådana kulturer anses menstruationen förkroppsliga det heliga feminina.
Både mensblod och förlossningsblod är viktigt för shamanens spirituella energi. Kvinnliga hormoner spelar en viktig roll i shamanens förmågor, kvinnans synska kraft är på sin topp precis innan och under menstruationen.
Rent fysiologiskt förorsakas den extra mottagligheten av förhöjd östrogen-nivå som leder till ett slags förhöjt medvetande. När östrogenet ökar ökar också blodgenomströmningen i vissa nyckelfunktioner i hjärnan, som har med kreativt tänkande, problemlösningsförmåga, trance, extas och synskhet att göra. Samtidigt ökar också adrenalinnivån så att man får extra energi att ägna sig åt t.ex. en helnattshealingsession eller annat magiskt arbete.

Kvinnliga shamaner håller noga reda på sin menscykel som ofta kallas för måncykeln, månen som symbol för befruktning, födelse, död och återfödelse. Unga kvinnor anses extra kraftfulla och har särskilda helande krafter när de får sin första blödning. I många traditionella shamanska kulturer firas speciella ceremonier vid dessa tillfällen.



Slutledning: Menstruationen är således tabu i de fem världsledande patriarkiska religionerna. Det är naturligtvis ett användbart och effektivt sätt att degradera kvinnor. Att skilja kvinnor från jorden, från månen och från de naturliga cyklerna. Om kvinnan inte vet att hon har extra kraft under blodtiden, så kan hon heller inte använda den. Som om det inte vore nog så går kvinnorna dessutom omkring med en känsla av skam.
Och hur hänger det ihop med att så många kvinnor i den vite mannens kultur har problem vid mensen, allvarlig PMS, hemska kramper, svåra humörsvängningar, tuffa blödningar, för att inte nämna problemen som uppstår vid barnafödande. Kan den här repressiva energin trycka på inåt, och orsaka de här symptomen på obalans?

Häxmedicin: Hedra månen!
Den här övningen passar lika bra för män som för kvinnor.
Gör det till en vana att hålla koll på var månen befinner sig, vilken fas/kvartal den är i.
Månen har fyra kvartal, första kvartalet är månen ny och växande, andra kvartalet är månen växande mot full, tredje kvartalet är månen avtagande, och i fjärde kvartalet avtar månen helt och blir svart. För att sedan börja om med första kvartalet igen. Hög energi till mellanlåg, till låg, till mellanhög till hög energi. Skriv dagbok om hur du påverkas som individ av de olika faserna. Är du energifattig när månen är i sitt fjärde kvartal? Då behöver du vila. Har du extra energi när månen är full? När du har följt måncyklerna under ett års tid, kommer en förändring djupt inne i ditt cellminne att ha ägt rum. Du kommer att känna dig lugnare och mer harmonisk. Ju mer i synk du är med månen, ju mer i synk är du med dig själv.
Det är gjort!

/Emma

tisdag 21 juni 2011

Sommarsolståndet

Nu drar jag till skogs!
Men jag önskar dig en vacker och magiskt solståndsnatt...

Nedan har jag direkt saxat från Jörgen I Erikssons blogg:



World Peace and Prayer Day 2011

Vid sommarsolståndet den 21 juni är det sextonde året i rad som World Peace and Prayer Day, WPPD, arrangeras. Initiativet till denna ceremoni kommer från Arvol Looking Horse, beskyddare i 19:e generationen av den heliga pipan som lakota, dakota och nakota i urtiden fick av den vita buffelkvinnan.

Det var sedan en vit buffelkalv hade fötts i Wisconsin 1994 som Arvol fick en vision om hur denna ceremoni ska genomföras för att hedra och läka Moder Jord. Tanken är att man genom att hedra heliga platser världen över ska bidra till ett energiskifte för att läka Moder Jord (”a great healing”).
Den första freds- och bönedagen hölls 1996 vid He Hota Paha, det heliga berg i Wyoming som på den vite mannens kartor kallas Devil’s Tower. Därefter har Arvol genomfört ceremonin bl a i Paha Sapa (Black Hills) i South Dakota, i Pipestone i Minnesota, i Costa Rica, Irland, Sydafrika, Australien, Japan, Alaska, Mexiko och Nya Zeeland.

I år hålls ceremonin i Bdote i Minnesota. Det är den plats där floderna Minnesota och Mississippi flyter samman och där tvillingstäderna Minneapolis och Saint Paul nu ligger. Bdote har alltid varit en helig plats för dakotas, för dem är detta universums heliga centrum. Bdote, som på moderna kartor kallas Mendota har under århundraden fungerat som en ceremoniell samlingsplats för dakotas och där har också viktiga förhandlingar hållits, såväl med andra ursprungsamerikaner som med den vita kolonialmakten.

Också denna gång är Arvol Looking Horse en av huvudtalarna den 21 juni. Bland övriga talare finns representanter för maoris från Nya Zeeland och aboriginer från Australien. Ett kort budskap från Arvol inför årets ceremoni finns på WPPD:s hemsida.

“Det finns en Skapare och en Moder Jord som vi alla delar. Vi har rest över hela världen en gång om året för att be med andra trossamfund och urfolk på deras heliga platser. Vi har rest till FN för att tala om miljön och profetior. Som ursprungsnationer har vi åtagit oss att behålla vårt heliga sätt att leva. Vi ber alla trosriktningar att förena sig med oss i en stor healing den 21 juni i en helig livscirkel där det inte finns något slut och ingen början.
Mitakuye Oyasin (Alla mina relationer) – Chief Arvol Looking Horse.”

Temat för årets World Peace and Prayer Day är vatten, eld och tystnad och huvudceremonin avslutas med en bön i de fyra kardinalriktningarna. Och även vi som inte är närvarande i Bdote kan delta i denna globala ceremoni genom att hedra Moder Jord på hemmaplan i samband med sommarsolståndet, ensamma eller tillsammans med andra och helst på en helig plats.
Ramarna för en sådan ceremoni är vida, men som det står på affischen: ta med en gåva för att hedra Moder Jord. Det viktiga är att ceremonin genomförs i ett ärligt syfte och med ett öppet hjärta – för Moder Jord och alla varelser som vi delar denna planet med, för balans och harmoni med jord, eld, vatten, luft och med det osynliga, för att det stora kosmiska kretsloppet ska fortsätta sin dans. Eftersom tystnad är ett av årets teman kan ceremonin mycket väl genomföras i tystnad.
Väl mött inne i landskapet den 21 juni.

/Emma

onsdag 15 juni 2011

Drakens visdom

If you do not change direction,
you may end up where you are heading.

/Lao Tzu

Varning eller löfte? Ett tankeväckande sätt att formulera frågan vart vi är på väg.

/Emma

lördag 28 maj 2011

Innan öronen trillar av

Saxat från Kvinnofrontens hemsida:

Slutwalk" startade i Toronto i Kanada i mars. En polis uppmanade under en föreläsning tjejer att undvika att klä sig som "sluts" (slampor) – för att slippa bli våldtagna. Några startade en "slutwalk" för att protestera mot uttalandet & skylla-på-offret-tänkandet, och för att "återta" ordet "slut". Det har sen ordnats "slutwalks" i New York, London, Glasgow och så vidare. Nu planeras Slutwalk på fler ställen. I början av juni i år ordnas "Slutwalk Stockholm".

Men många feminister är kritiska till "slutwalk". Spontant kan det låta positivt att protestera mot att vi inte ska få klä oss hur vi vill. Men Slutwalk har ingen analys av sexualiserat våld – den döljer att de flesta av oss blir våldtagna av män i vår närhet; partners, pappor, pojkvänner och så vidare – oavsett både vår klädsel och vår sexualitet.
Precis som patriarkatet sätter Slutwalk likhetstecken mellan kvinnors sexualitet och föreställningen om "slampan". Slutwalk gör succé i patriarkal media, dels för att patriarkal media gillar att visa bilder av kvinnor som "slampor" och dels för att Slutwalk kittlar det (säljande) "sexigt förbjudna". Det vill säga samma koncept som porrindustrin bygger på: pornofierad puritanism.
Det är mot bakgrund av uppdelningen av kvinnor i madonna/hora – och den balansgång som tjejer och kvinnor förväntas gå mellan de ytterligheterna – som Slutwalk verkar kittlande och kul. Men det är en uppdelning av kvinnor och kvinnors sexualitet som feminister inte brukar ställa upp på. Att vilja "återta" uttrycket "slampa" blir till ett hån mot dem av oss som utnyttja(t)s i pornografi och prostitution. Slutwalk går inte ihop med vad som brukar kallas ett "intersektionellt" tänkande, där insikten om kön hör ihop med insikten om andra makt- och förtrycksstrukturer.

För att tydliggöra det, publicerar vi feministen och prostitutionsöverlevaren Rebecca Motts tankar kring "slutwalk".




Den Ultimata Slampan

Under det senaste året har det uppstått en rörelse av att gå i slutwalk, vilket spritt sig som en löpeld bland förhållandevis privilegierade kvinnor, och rörelsen har många rötter gemensamt med anhängarna till sexhandeln.

Den uppstod ur grundtanken att ingen kvinna eller tjej ska våldtas eller utsättas för övergrepp för de kläder hon har på sig – eller hennes livsstil. Vilket är rätt – men det har varit lätt för sexhandelns propagandamaskin att manipulera.

Trots allt är ju den Ultimata Slampan ofta i sexhandelns kontroll – hon är den prostituerade, hon är i våldspornografi, hon är escorten, hon konsumeras av sexturister.

Så om du väljer att ändra varumärket Slampa – inse att du gör det från en djupt privilegierad position som den Ultimata Slampan inte har tillgång till. Om du väljer att säga att det är empowering att bli kallad Slampa – lyssna i så fall på kvinnor och tjejer i sexhandeln som är fråntagna makt och röst.

Slutwalk talar inte till eller för den Ultimata Slampan. Den talar över och genom dem.

Det skulle kallas arrogans om det gjordes av män, så varför förväntas kvinnor som kommit ur sexhandeln vara toleranta bara för att detta uppfanns av kvinnor.

Om du vill veta vad det är att vara en Slampa, en Slampa utan rörelsefrihet, yttrandefrihet, trygghet – så föreställ dig att du är innanför skinnet på den Ultimata Slampan.

Kvinnor och tjejer inom det mesta av sexhandeln våldtas, misshandlas och mördas oavsett vad de har på sig, oavsett vilken miljö de placerats i.

Vad åstadkommer nån Slutwalk som gör nån praktisk skillnad för det?

Istället säger alldeles för många av dem som deltar i Slutwalk att kvinnor – att krångla till det med flickor undviks – väljer att vara i sexhandeln. Att för de kvinnorna, är det att vara Slampa bara deras jobb.

Så marscherar de i stolt solidaritet för att hålla sexhandeln igång, business as normal.

Om jag kände mig snäll skulle jag säga, att det är att vara blind för allt våld som är norm i sexhandeln. Men idag känner jag inte för att vara vänlig – jag skulle säga att det är en djupt privilegierad och självisk inställning, som ser kvinnor i sexhandeln som sub-women som bara duger att använda som propaganda.

Hur många kvinnor som tjatar om att det att vara i sexhandeln bara är "arbete", har gjort det på heltid i flera år, utan makt eller val över hur torskar använder dem?

Hur många kvinnor som tjatar om att det bara är arbete, har befunnit sig under förhållanden där våldtäkt är så normalt att det inte märks, där det är normalt att kvinnor försvinner, där nej inte har nån mening?

Säg att det är arbete, när du har haft en rad av män köande för att tömma alla sina porrfantasier in i din levande kropp.

Säg att det är arbete, när du tappar talförmågan eller viljan att protestera då det bara leder till mer sadistiskt sex eller dödshot.

Var innanför skinnet på den Ultimata Slampan, och gå sen i din Slutwalk.

Jag kommer aldrig att kräva att återfå uttrycket Slampa – för jag kommer aldrig att tillåta att mäns våld och hat mot den prostituerade klassen blir ännu mer osynliggjort av kvinnor som säger att det är okej att kallas Slampa.

Slampa är ett mansuttryck för djupt förakt och hat mot alla kvinnor och flickor – men för den Ultimata Slampan, säger män att hon är inget annat än ett ting som han kommer knulla till skit.

Hur är det möjligt att återta det?

Det här är kortfattat, för alltihop har gjort mig mycket illamående. Glöm då inte att mitt illamående är en del av att än en gång påminnas om att jag är en sub-woman för kvinnor som är privilegierade nog att kräva att få återta uttrycket Slampa.

Jag kan inte glömma det uttryckets förgiftning – jag önskar fan att jag kunde det.

Rebecca Mott,
10 maj 2011


Översättning från engelskan av Kvinnofronten.

http://rmott62.wordpress.com/2011/05/10/the-ultimate-slut

/Emma

onsdag 25 maj 2011

Förlåt Luther!

Jag har någon gång då och då, klandrat Luther för en del tråkigheter. Mest vad gäller vår tråkiga, tidigare statskyrka, men kanske också för en del annat som kunde kallas "samhälleligt kynne" (mycket klargörande).

Men nu har mina ögon öppnats! Följande citat är tagna ur Herman Lindqvists "Fjärran han drumlar" från -93.

Martin Luther var en glad fyr som sjöng och spelade luta, drack vin till måltiderna, gifte sig fast han var munk och ville att alla och envar skulle vara glada och trevliga. Alltså var han vad vi i dag skulle säga mycket oluthersk.

Då vi skyller på Luther menar vi egentligen Calvin. Det var en riktig schweizisk tråkmåns och glädjedödare.Gustav Vasas yngste son hade en calvinistisk lärare. Den vägen spreds Calvins protestantiska allvar i Sverige --- svenskarna fick gudstjänstplikt och skampallar och straffbockar ställdes upp utanför kyrkorna. Det var också då som häxbålen flammade i Sverige. Aldrig under den katolska tiden.

Nästa gång du skyller på Luther, kom ihåg att det var Luther som skrev detta: "Den som inte gillar vin, kvinnor och sång förblir en narr hela sitt liv."


/Emma

onsdag 18 maj 2011

Hon/han/hen

I gårdagens DN (SvD?) var det en artikel om könstillhörighet - eller inte.

Att inte vara hon, eller han. Att vilja kallas hen.

Jag är ok med att vara hon, så länge "hon" betyder att jag är kvinna till det fysiska. Men om "hon" betyder att någon klistrar förutfattade meningar om mina egenskaper, förmågor eller svagheter - då vill jag också kallas "hen".

Vill inte alla bara bli sedda som människor?
Vi kan ju inget veta om den vi möter.

Fritt efter Tao Te Ching: "Den som definierar sig själv kan aldrig veta vem hon är."

/Emma

tisdag 10 maj 2011

En vit apa

Var det Imperiet som sjöng om den vita apan?

Jag kom att tänka på den i dag.
På någon där jag jobbar som har så mycket fint som lyser igenom. Och vi kan inget göra utom att ge honom lite värdighet medan han går under.

Om det varit i mitt hus... Så jag skrev en dikt.

hittar sprutan
vet att skadan skett
jag är maktlös
men inte rädd

en dag snart
finns inget vi
jag botar inte ångest
som

den vita apan på min älsklings rygg

och barnen har slutat fråga
om

den vita apan på sin pappas rygg.



/Emma

måndag 9 maj 2011

Bära slöja eller inte

Om jag vore muslim är det möjligt att jag skulle bära slöja - eller inte. Eftersom jag nu inte är det har jag inte den relationen till deras tradition att jag kan avgöra det. Något heltäckande skulle jag dock inte ta på mig.

I förrgår (?) såg jag ett halvt TV-program om en familj som följde islam. Tyvärr missade jag ju början men fick intrycket av att mamman ville göra en dokumentär där hennes dotter skulle få förklaringar och argument för att börja bära slöja.

Bland annat tog hon med sin dotter till träffar med andra kvinnliga muslimer, där en del bar slöja och en del inte. De diskuterade sina val öppet och även hon som ansåg att Koranen påbjuder slöja poängterade att muslimer inte har rätt att säga till varandra hur de ska klä sig - inklusive slöjbärandet.

(Den delen fick mig att längta efter att få vara med en grupp kvinnor som kommit långt i sitt andliga sökande - som kanske till och med skulle säga att de kommit hem. Vilken lisa att sitta och dela det innersta i det heliga med andra och fördjupa det tillsammans - oavsett andlig/religiös tradition. Och att inte behöva tycka lika om allt för det.)

Nåväl, det intressanta var slutklämmen i programmet. Dottern är säker på att hon kommer att bära slöja en dag, men hennes mamma beslutar sig för att ta av sin. Hon är nu säker på att hennes Gud finns i hjärtat och att slöjan inte tillför just henne något.

En andlig resa skildrad med respekt.
Och jag känner stor respekt för denna modiga kvinna som omvärderar sina ställningstaganden och vinner ett djupare förhållande till sin Gud.

/Emma

fredag 8 april 2011

Heliga ord, heliga texter

Den finns många texter som gör anspråk på att vara heliga.
Heliga ord eller heliga föremål är i min mening heliga för oss människor först när vi interagerar med dem. Det är vad som händer mellan oss som blir det heliga - det som lever och vibrerar bortom orden.

Det är mysteriet som alla andliga traditioner handlar om - men inte kan beskriva med ord.
Som Lossky säger: Gud kan inte beskrivas annat än med negativa termer, vi kan bara försöka beskriva Honom genom vad Han inte är.

Eller: The Tao that can be told is not the eternal Tao.
The Name that can be namned is not the eternal Name.

Jag läser Eddan, många delar med stor behållning. Men i den genren ligger Kalevala mig närmast hjärtat (Björn Collinders tolkning).

Många ord i verserna är heliga när jag läser. Här sjungs närmast ordagrannt galdern jag lärt mig till Ukko, högst bland gudar, gamle fader uti himlen...

Ukko, o du gud därovan, fader högt på himlafästet
du som makten har i molnen,
som bland strömoln styr och ställer!


Men framför allt det jordnära i de heliga orden, att de sjungs, används praktiskt. Det är min verklighet som finns och lever, blir beskriven. Det är också ljuden, rytmnen, själva klangen.

Ömselynte Lemminkäinen, sköne, karske Kaukomieli,
gav sig till att kväda galdrar, satte sig att sjunga sånger.
Gnistor spruta stritt ur pälsen, eld ur sångarns öga strömmar,
medan Lemminkäinen kväder, kväder galdrar sjunger sejdsång.
Kauko kvad de bästa sejdmän till de allra sämsta sejdmän;
stenar stötte han i munnen, hällar slängde han i svalget
på de största sångarhjältar, på de skickligaste skalder.


Men än listigare än Lemminkäinen är hans gamla moder. Hon inte bara fiskar upp den döde sonen i bitar ur forsen, hon sjunger honom också hel och levande igen...

Lite mindre våldsamt är Väinömöinens byggande av båtar, läggandet av landet, markens fruktbarhet - allt som kan sjungas fram.

Den gamle kan också skifta hamn:

Hastigt ändrade han åsyn, bytte hamn och blev en annan,
störtade i havet svartlätt, dök i sjön i utterskepnad,
krälade och kröp på snokvis, ringlade sig lik en äsping
över strida Tuoniströmmen, tvärsigenom Tounis järnnät.


Jag tackar Luonnotar, luftens ungmö, som valde att bli vattenmoder, Illmatar den ädla, och driva långt och länge i havet för att föda Väinömöinen, urtidssiarn.

Om man lägger orden klokt och listigt, lärt och lyssnat att rätt dem sjunga
kan man än i dag förändra väven, sätta samman lösa trådar. Lyssna...

Frosten kvad ett kväde för mig, regnet sände runosånger,
dikter bragtes mig av brisen, drevo hit med havets vågor;
fåglarna ha samkat sånger, trädens toppar trolldomskväden.
Jag har nystat nystan av dem, jag har bragt dem samman buntvis ---


Vissa ord är heliga i mig. Vissa får världen att förändras. Varför vet jag inte.

/Emma

torsdag 31 mars 2011

Till Hanna Fahl - Fembots have feelings too

Var tvungen att skicka detta till Hanna Fahl angående hennes recension av Robyns konsert i DN 29/3 - eller var det ett fritt val?

Hej! Jag har tänkt på en grej...

Så här skriver du i recensionen: Filmens existentiella frågor kring vad det innebär att vara människa ekar i Robyns hela uttryck. På skivan kan tematiken ibland kännas alltför förenklad, som i "Fembots" robotar-har-också-känslor-text.

Tvärtom!
Som sommarpratare berättade Robyn om en abort. Hon sa bland annat (kanske inte ordagrannt, jag gör mitt bästa) : Jag är inte emot abort, men inte för det heller. ---- Det blir så tydligt vad man är till för. Kroppen anpassar sig så fort.

För ganska länge sedan hörde jag Robyn kommentera just Fembot på radio och då återkom hon till att det inte är helt enkelt med vad man är programmerad för (ungefär).

Jag är mamma. Min moderskärlek är "programmerad" för att vårt släkte ska ta hand om sin avkomma och föra arten vidare. Är då min kärlek "äkta"? Är den mindre värd för att jag ska känna så för min son?

Vissa av mina egenskaper kan härledas till att jag är kvinna, vissa är genetiskt betingade - är jag en fembot?
Många fördomar och jämlikhetsbrister grundar sig på att det skulle finnas vissa egenskaper som är kvinnliga. Ibland behandlas jag på ett visst sätt just för att jag är kvinna - kan vissa av dessa fördomar vara sanna?

Vilka pådyvlade egenskaper har män, Manbots?
Är alla människor mer eller mindre "robotar"? Kan vissa av dessa inprogrammeringar rent av vara av godo? Kan vi bortse från det?

Tematiken i Fembots är för mig inte förenklad - den är preciserad och intressant, tankeväckande.

Varför du skulle vara intresserad av vad jag tycker har jag inte en aning om, men någonstans djupt inne har jag ett behov av att berätta detta för dig - skum "programmering".

Vänliga hälsningar,
Emma Helgesson

/Emma

torsdag 17 mars 2011

Böner för Japan

Stora Moder, låt marken vara stabil och stilla,
så att människor som förlorat sina hem kan vara säkra och trygga.

Kära Jord, låt våren komma och träden blomma igen. Låt hela landet vara beboeligt.

Du som håller allt i din hand, låt reaktorerna svalna så att våra systrar och bröder i Japan och över världen slipper strålning.

Låt mirakel ske och låt de vi förlorat kontakten med i vår familj vara vid liv.

Moder, se till att rätt hjälp kommer snabbt fram och ge kraft till de som kämpar.

Låt något bli bättre efter detta fruktansvärda, ge oss hopp.

/Emma

tisdag 8 mars 2011

8:e mars

Isis, Astarte, Diana, Hekate, Demeter, Hel och Inanna.

I dag har Siv namnsdag. Åkerbruksgudinnan utan vilken Tors åskregn skulle falla platt och få intet att spira. Hon som håller sin hand över vår familj och vår plats på jorden. Siv som hör böner om barnens hälsa och är en axel att luta sig mot när dagarna blir trötta...

Hell Dig Siv - stå stark i dag vid sidan av alla kvinnor som behöver dig, låna dem Din kraft.

/Emma

söndag 6 mars 2011

Vårdagjämningsceremoni

Söndagen den 20:e mars kommer jag tillsammans med min korpsyster att hålla en ceremoni för att fira vårens ankomst och för att hedra en speciell plats.

Det blir framåt kvällen i närheten av Stockholm.

Vi bottnar i olika schamanska traditioner och har det som utgångspunkt när vi skapar heligt rum och helig cirkel.

Utövare av andra andliga traditioner är välkomna att delta i firandet av ljuset och Modern som vaknar - ingen är välkommen för att titta på.

Om Du är intresserad så skicka ett mail och berätta något om Dig själv så får Du mera information.

Ljus & kärlek
/Emma

fredag 25 februari 2011

Tao Te Ching

Governing a large country
is like frying a small fish.
You spoil it with too much poking.

Centre your country in the Tao
and evil will have no power.
Not that it isn´t there,
but you´ll be able to step out of its way.

Give evil nothing to oppose
and it will disappear by itself.



Vers 60, Tao Te Ching av Lao Tzu - översatt till engelska av Stephen Mitchell.

Jag är mitt eget land.

/Emma

fredag 4 februari 2011

Jag skriver i Provins

I dag kom nr 4, 2010 (tiden är inte linjär) av den norrländska litteraturtidskriften Provins i brevlådan.
Här medverkar jag själv med en text. Början får du läsa här, men den rafflande fortsättningen avslöjas bara om du köper tidskriften...

Det här är till Jari

Jag öppnar din dörr med min huvudnyckel. Var är din nyckel i svarta bandet?
Att jag hittar den sen att jag blir den som hittar den sen

Jag går in i stöter mot din närvaro. Varför är det sån oreda? Det är inte du. Du var inte sån jag vet att du inte orkade städa men det är inte du. Stänger dörren ordentligt om tårarna. Du är ju kvar här. Tjugofyra timmar senare. Du är kvar och aldrig mer ska jag få se dig. Hur kan du vara så lugn? Mina händer skakar. Fönstret står öppet i sovrummet. De försöker vädra ut dig. Men dina tröjor har dig kvar. Kvar i min famn luktar du. Jag gråter på tröjorna som luktar Jari. Så här luktar du. Jackan också allt i famnen försöker krama dig. Tröjorna som luktar du. Jag vill se dig igen. Jag vill ha dig kvar.

Solen vindstilla. Utanför fönstret väntan stilla. Lugnt stilla. Jari är borta. Tomrummet för att du försvann är svart. Tomrummet är sorg gör ont. Du överraskar mig. Jag överraskar mig. Visste du att du hade sån plats i mig?

Du hade svart hår. Vackra ögon säger jag nu. Tänkte jag så när du levde? Det var ljuset i dina ögon. Det var dina runda kinder och markerade ögonbryn. Jag kan aldrig tänka tillräckligt på dig för jag är så rädd att förlora bilden.

Vi skulle till stan och hämta pengar. Jag mådde inte så bra. Det var dina pengar vi skulle hämta jag följde dig för att köpa en gitarr. Jag vill minnas varje steg nu. Jag köpte kaffe och en croissant på 7Eleven. Du satt mitt emot mig på tunnelbanan. Du sa: Emma, försök också de dåliga dagarna att hitta något litet att vara tacksam över. Börja med en lilltå till exempel. Du hade ditt leende som började i ditt hjärta och slutade hos mig när min mun log tillbaka. Du hade dina byxor med pressveck skjorta jackan med resår i midjan. Du hade din stolthet. Det hade inte jag.


/Emma

torsdag 3 februari 2011

En sann konstnär

6-årige sonen visade sina konstverk. Jag frågade vad han tänkt på när han målade en speciell bild...

- Jag tänker inte. Jag är bara spritt språngande skapande!



/Emma

söndag 30 januari 2011

Panagia - den Allheliga

Ljus av ljus, fortfarande. Lossky läses bäst i lugn och ro när jag inte är för trött. Tyvärr inträffar detta förhållande inte särskilt ofta.

Lossky var ju en ortodox teolog, jag vet inte i vilken grad det följande delas av andra delar av den kristna kyrkan - men om den kyrkans inre tradition vet jag ju platt intet, vilket jag redan konstaterat.

Om Maria skrivs i alla fall, s 218: "..för att försäkra Himladrottningen den unika plats - upphöjd över allt annat skapat - som blivit henne given. Den ortodoxa liturgin ger henne ju den ära som tillkommer Gud."

Lossky talar om "kyrkans gränslösa vördnad för Guds moder". Han diskuterar också hennes val, att hon inte bara var ett kärl som utnyttjades. Här citerar han Nikolas Kabasilas:

"Inkarnationen var inte bara ett verk av Fadern, hans kraft och hans ande, utan också av Jungfruns vilja och tro. Utan den Obefläckades samtycke, utan trons hjälp, skulle denna plan ha varit lika omöjlig att förverkliga som om de tre gudomliga personerna själva inte medverkat. ------ Han blev människa av fri vilja och på samma vis ville han att hans mor skulle föda honom i frihet och fullt samtycke."

Kanske undervisas om Himladrottningen av tradition i kyrkan, kanske är det ett mysterium som hållits undan. Basileios säger att det rör sig om "en icke-offentlig och hemlig undervisning som våra fäder bevarade i tystnad, utan oro eller nyfikenhet, väl medvetna om att tystnaden bevarade mysteriernas helgd."

Nu var det ett tag sedan jag satt i skolbänken men på den tiden var religionstimmarna om kristendom fyllda av gubbar, gud(ar) och skuld.
Nu är det år 2011. Kanske dags att lyfta fram Modergudinnan i ljuset igen?

/Emma

måndag 17 januari 2011

Hedning - moi?

Det känns som om detta redan har diskuterats någonstans... förhoppningsvis kommer därför en klok förklaring snart - men tills dess:

Vad är en hedning?

Är det någon som inte är kristen? Alltså ur de kristnas synpunkt - är muslimer hedningar?
Ur muslimers synvinkel är kristna hedningar?

Eller är hedningar de som står utanför de stora religionerna? Använder de som tillhör de stora religionerna över huvud taget ordet hedning?

Många som använder ordet om sig själva verkar man kunna kalla asatroende.
Varför inte använda ordet asatro? För att det är ett för "snävt" begrepp? För att asatron inte var en homogen religion (eller ens en religion enligt dagens definition, vilken den nu är)?

Eller för att nazister (nya & gamla) smutsat ner och lagt beslag på stora symbolvärden knutna till asarna?

Jag har ju själv kallat mig hedning - kallar mig i vissa sammanhang, för att det i alla fall berättar att jag inte kristen och vet en del om gammal sed.

Men jag är inte religiös, däremot andlig.
Även om jag använder ord och arketyper ur den nordiska mytologin och från naturen här har jag nog mera gemensamt med en sufier eller en kristen mystiker än med en asatroende som inte också vandrar shamanens väg.

Jag försöker se förbi.

I en djup ignorans mot kristendomen har jag stundom tyckt att deras gud och deras gemenskap till sin gud skulle ha mindre att erbjuda än "hednagudar" (se - nu är ordet här igen).
Men sanningen är att jag aldrig kan förstå deras mysterium till fullo - helt enkelt därför att jag inte tror på deras gud och historia.
En kristen kan nog aldrig förstå mitt förhållande till universum och Den Stora Modern - helt enkelt för att när man inte tror (vet) så tror/vet man ju inte!

Men genom Losskys bok "Ljus av ljus" har jag i alla fall förstått en del. Bland annat om den personliga relationen kristna har med sin gud - en personlig relation som kan se ut på lika många sätt som det finns kristna, och en närhet och kommunikation precis som den jag har med mitt sammanhang.

Mitt lilla huvud måste bara lämna "bättre" och "sämre" i den andliga frågan.

Hedningarna (definitionsfråga) i Kartago som offrade tusentals barn till en av sina gudar var förvisso inte ett dugg bättre än våra förlevande som brände kloka gummor på bål.

Och vad har vi, människorasen, lärt oss av det?

Jag får nog sluta kalla mig för hedning, tills någon berättar vad en hedning är.
Kanske skulle jag kunna kalla mig nordlig mystiker - kanske spelar det alls ingen roll. Det som spelar roll är nog att jag lärt mig vissa färdigheter som kan vara till nytta för mig själv och andra.

/Emma

lördag 15 januari 2011

Gröna Drakens visdom

Jag gillar Drakens - another kind of green herbal tea, dricker i lösvikt. Men på jobbet har vi påsar och då får man med lite visdom på köpet.

"Everything that irritates us about others can lead us to an understanding of ourselves." - Jung

Det kan jag behöva påminnas om ibland, men en av mina absoluta favoriter är:

"I rested on the Spirit of the Lord,
and She lifted me up to heaven." - Odes of Solomon

/Emma

torsdag 13 januari 2011

Morgonpasset i P3+sex+Robyn

I morse pratade morgonpratarna om bl a polyamorösa och relationsanarkister. En klok gäst sa att så länge man tänkt igenom hur man vill ha sin relation och pratat med sin partner är alla sätt bra (som inte skadar någon annan).

Och jag håller med... fast det är en sak som inte hittar hem i mig.
Att man har en relation med en person men har sex med andra går kanske bra för vissa - men för mig. Inte för att det är fel med sex eller för att man måste ha en monogam relation av rent traditionsbevarande.
Men det jag ger min man när vi har sex vill jag inte ge till någon annan än honom.

Sex är inte som vilken hobby som helst.
Det är inte bara fysisk ansträngning tillsammans, det är inte gymnastik - det är hela mitt jag, kropp och själ som är med (oavsett om man älskar eller knullar huvudet i bitar). Jag vill inte ge det till någon jag bara är attraherad av eller tycker är vacker.
Den sortens möte vill jag bara ge den som står mig närmast.

Jag äger inte min man, han har fri vilja och fria val. Jag vill inte bestämma över honom eller begränsa honom - men jag vill inte att han ger det mötet till någon annan heller.

Om man kunde koppla bort sitt jag, om hans själ inte var inblandad där, om han bara rörde någon annans kropp skulle jag inte bry mig - men så är det inte.

Efter diskussionen på radio spelade de Robyns "Indestructable".
I´m gonna love you like I´ve never been hurt before - I´m gonna love you like I´m indestructable.

Det hittar hem i mig.

Jag är indestructable i kärleken till min man. Eftersom jag vet att jag inte äger honom, eftersom inget säger att jag har honom vid min sida resten av livet - ingen vet vem traktorn kör över nästa gång. Därför ska jag älska honom som om jag aldrig älskat förut - som om varje dag är den första och sista.
När saker kommer i min väg låter jag dem komma - när saker försvinner låter jag dem gå. Att leva nu.

Att veta säkert i hjärtat vad som är viktigt och vad som är riktigt för mig.
Det samtalet måste man ha med sig själv tills den dag tvivlet är borta.

/Emma

söndag 9 januari 2011

Sara Isaksson - Red Eden



Sara Isaksson sjunger May (skriven av M.Terefe & N.Whitecross) på skivan Red Eden från 1995 och det är så sorgligt...







May

May goes to the laundrette
and she stares at the spinning wheel
trying hard to remember
but she´s forgotten how to feel
she drops another coin in the box
looks out on a rainy street

she catches a reflection
and looks shy
to her feet
to the ground
it´s been a while since
she listened to that sound
of her heart

May is just a little bit sad
she´s a little bit worried about the rent
and the bills piled up in the hall
May feels nothing at all
she thinks she´s looking too old
looking to grey
nobody sees her anyway
and May feels nothing at all

she picks up a magazine
while she waits for the cycle to end
girls smile back at her
and she tries hard to pretend

and May keeps staring through the glass
at the turn of the spinning wheel

May is just a little bit sad
she´s a little bit worried about the rent
and the bills piled up in the hall
May feels nothing at all
she thinks she´s looking too old
looking to grey
nobody sees her anyway
and May feels nothing at all

/Emma

fredag 7 januari 2011

Nyårslöfte "kom i form"? Karate är för alla!




På vilket sätt man motionerar spelar mindre roll - det gäller att hitta något som är så roligt så att man fortsätter!

Jag jobbar som karateinstruktör (www.karategojukai.org) och undervisar barn från 6 år och vuxna upp till 67! Karate är allsidig träning för hela kroppen och dessutom bra för avslappning, koncentration, fokusering och närvaro.

Förvisso har vi elittävlande i klubben men 95% av våra medlemmar tävlar inte utan tränar för att det är ett roligt sätt att hålla kropp och sinne i trim!

Du är välkommen till vår klubb och får prova gratis två gånger - men om Du bor långt från oss så prova att träna karate i en klubb nära dig. För även om det inte spelar någon roll på vilket sätt man motionerar är ju karate oslagbart ; )

/Emma

lördag 1 januari 2011

Nytt år, ny sådd



Välkomna till 2011!

Vintern har vänt och solen är på väg tillbaka men än har vi lite mörkertid att vila i. Vila och fundera på vad vi vill så för det nya året och hur vi ska bädda...

Det är lite tid innan frön ska i jorden men nu är dags att förbereda åkern.

Hur är det på jobbet?
Med hemmet?
Med en eventuell partner?
Med mig själv?

Vad ska förändras och vad blir man bara så där varm och glad av att tänka på eftersom det redan är bra?
I en utvärdering ska man ju inte glömma allt som faktiskt fungerar och är bra - klapp på axeln och kram till mig själv.

Jag hoppas att 2011 blir ett år fyllt av humor och empati.

God fortsättning!
/Emma