Innan öronen trillar av

Saxat från Kvinnofrontens hemsida:

Slutwalk" startade i Toronto i Kanada i mars. En polis uppmanade under en föreläsning tjejer att undvika att klä sig som "sluts" (slampor) – för att slippa bli våldtagna. Några startade en "slutwalk" för att protestera mot uttalandet & skylla-på-offret-tänkandet, och för att "återta" ordet "slut". Det har sen ordnats "slutwalks" i New York, London, Glasgow och så vidare. Nu planeras Slutwalk på fler ställen. I början av juni i år ordnas "Slutwalk Stockholm".

Men många feminister är kritiska till "slutwalk". Spontant kan det låta positivt att protestera mot att vi inte ska få klä oss hur vi vill. Men Slutwalk har ingen analys av sexualiserat våld – den döljer att de flesta av oss blir våldtagna av män i vår närhet; partners, pappor, pojkvänner och så vidare – oavsett både vår klädsel och vår sexualitet.
Precis som patriarkatet sätter Slutwalk likhetstecken mellan kvinnors sexualitet och föreställningen om "slampan". Slutwalk gör succé i patriarkal media, dels för att patriarkal media gillar att visa bilder av kvinnor som "slampor" och dels för att Slutwalk kittlar det (säljande) "sexigt förbjudna". Det vill säga samma koncept som porrindustrin bygger på: pornofierad puritanism.
Det är mot bakgrund av uppdelningen av kvinnor i madonna/hora – och den balansgång som tjejer och kvinnor förväntas gå mellan de ytterligheterna – som Slutwalk verkar kittlande och kul. Men det är en uppdelning av kvinnor och kvinnors sexualitet som feminister inte brukar ställa upp på. Att vilja "återta" uttrycket "slampa" blir till ett hån mot dem av oss som utnyttja(t)s i pornografi och prostitution. Slutwalk går inte ihop med vad som brukar kallas ett "intersektionellt" tänkande, där insikten om kön hör ihop med insikten om andra makt- och förtrycksstrukturer.

För att tydliggöra det, publicerar vi feministen och prostitutionsöverlevaren Rebecca Motts tankar kring "slutwalk".




Den Ultimata Slampan

Under det senaste året har det uppstått en rörelse av att gå i slutwalk, vilket spritt sig som en löpeld bland förhållandevis privilegierade kvinnor, och rörelsen har många rötter gemensamt med anhängarna till sexhandeln.

Den uppstod ur grundtanken att ingen kvinna eller tjej ska våldtas eller utsättas för övergrepp för de kläder hon har på sig – eller hennes livsstil. Vilket är rätt – men det har varit lätt för sexhandelns propagandamaskin att manipulera.

Trots allt är ju den Ultimata Slampan ofta i sexhandelns kontroll – hon är den prostituerade, hon är i våldspornografi, hon är escorten, hon konsumeras av sexturister.

Så om du väljer att ändra varumärket Slampa – inse att du gör det från en djupt privilegierad position som den Ultimata Slampan inte har tillgång till. Om du väljer att säga att det är empowering att bli kallad Slampa – lyssna i så fall på kvinnor och tjejer i sexhandeln som är fråntagna makt och röst.

Slutwalk talar inte till eller för den Ultimata Slampan. Den talar över och genom dem.

Det skulle kallas arrogans om det gjordes av män, så varför förväntas kvinnor som kommit ur sexhandeln vara toleranta bara för att detta uppfanns av kvinnor.

Om du vill veta vad det är att vara en Slampa, en Slampa utan rörelsefrihet, yttrandefrihet, trygghet – så föreställ dig att du är innanför skinnet på den Ultimata Slampan.

Kvinnor och tjejer inom det mesta av sexhandeln våldtas, misshandlas och mördas oavsett vad de har på sig, oavsett vilken miljö de placerats i.

Vad åstadkommer nån Slutwalk som gör nån praktisk skillnad för det?

Istället säger alldeles för många av dem som deltar i Slutwalk att kvinnor – att krångla till det med flickor undviks – väljer att vara i sexhandeln. Att för de kvinnorna, är det att vara Slampa bara deras jobb.

Så marscherar de i stolt solidaritet för att hålla sexhandeln igång, business as normal.

Om jag kände mig snäll skulle jag säga, att det är att vara blind för allt våld som är norm i sexhandeln. Men idag känner jag inte för att vara vänlig – jag skulle säga att det är en djupt privilegierad och självisk inställning, som ser kvinnor i sexhandeln som sub-women som bara duger att använda som propaganda.

Hur många kvinnor som tjatar om att det att vara i sexhandeln bara är "arbete", har gjort det på heltid i flera år, utan makt eller val över hur torskar använder dem?

Hur många kvinnor som tjatar om att det bara är arbete, har befunnit sig under förhållanden där våldtäkt är så normalt att det inte märks, där det är normalt att kvinnor försvinner, där nej inte har nån mening?

Säg att det är arbete, när du har haft en rad av män köande för att tömma alla sina porrfantasier in i din levande kropp.

Säg att det är arbete, när du tappar talförmågan eller viljan att protestera då det bara leder till mer sadistiskt sex eller dödshot.

Var innanför skinnet på den Ultimata Slampan, och gå sen i din Slutwalk.

Jag kommer aldrig att kräva att återfå uttrycket Slampa – för jag kommer aldrig att tillåta att mäns våld och hat mot den prostituerade klassen blir ännu mer osynliggjort av kvinnor som säger att det är okej att kallas Slampa.

Slampa är ett mansuttryck för djupt förakt och hat mot alla kvinnor och flickor – men för den Ultimata Slampan, säger män att hon är inget annat än ett ting som han kommer knulla till skit.

Hur är det möjligt att återta det?

Det här är kortfattat, för alltihop har gjort mig mycket illamående. Glöm då inte att mitt illamående är en del av att än en gång påminnas om att jag är en sub-woman för kvinnor som är privilegierade nog att kräva att få återta uttrycket Slampa.

Jag kan inte glömma det uttryckets förgiftning – jag önskar fan att jag kunde det.

Rebecca Mott,
10 maj 2011


Översättning från engelskan av Kvinnofronten.

http://rmott62.wordpress.com/2011/05/10/the-ultimate-slut

/Emma

Förlåt Luther!

Jag har någon gång då och då, klandrat Luther för en del tråkigheter. Mest vad gäller vår tråkiga, tidigare statskyrka, men kanske också för en del annat som kunde kallas "samhälleligt kynne" (mycket klargörande).

Men nu har mina ögon öppnats! Följande citat är tagna ur Herman Lindqvists "Fjärran han drumlar" från -93.

Martin Luther var en glad fyr som sjöng och spelade luta, drack vin till måltiderna, gifte sig fast han var munk och ville att alla och envar skulle vara glada och trevliga. Alltså var han vad vi i dag skulle säga mycket oluthersk.

Då vi skyller på Luther menar vi egentligen Calvin. Det var en riktig schweizisk tråkmåns och glädjedödare.Gustav Vasas yngste son hade en calvinistisk lärare. Den vägen spreds Calvins protestantiska allvar i Sverige --- svenskarna fick gudstjänstplikt och skampallar och straffbockar ställdes upp utanför kyrkorna. Det var också då som häxbålen flammade i Sverige. Aldrig under den katolska tiden.

Nästa gång du skyller på Luther, kom ihåg att det var Luther som skrev detta: "Den som inte gillar vin, kvinnor och sång förblir en narr hela sitt liv."


/Emma

Hon/han/hen

I gårdagens DN (SvD?) var det en artikel om könstillhörighet - eller inte.

Att inte vara hon, eller han. Att vilja kallas hen.

Jag är ok med att vara hon, så länge "hon" betyder att jag är kvinna till det fysiska. Men om "hon" betyder att någon klistrar förutfattade meningar om mina egenskaper, förmågor eller svagheter - då vill jag också kallas "hen".

Vill inte alla bara bli sedda som människor?
Vi kan ju inget veta om den vi möter.

Fritt efter Tao Te Ching: "Den som definierar sig själv kan aldrig veta vem hon är."

/Emma

En vit apa

Var det Imperiet som sjöng om den vita apan?

Jag kom att tänka på den i dag.
På någon där jag jobbar som har så mycket fint som lyser igenom. Och vi kan inget göra utom att ge honom lite värdighet medan han går under.

Om det varit i mitt hus... Så jag skrev en dikt.

hittar sprutan
vet att skadan skett
jag är maktlös
men inte rädd

en dag snart
finns inget vi
jag botar inte ångest
som

den vita apan på min älsklings rygg

och barnen har slutat fråga
om

den vita apan på sin pappas rygg.


/Emma

Bära slöja eller inte

Om jag vore muslim är det möjligt att jag skulle bära slöja - eller inte. Eftersom jag nu inte är det har jag inte den relationen till deras tradition att jag kan avgöra det. Något heltäckande skulle jag dock inte ta på mig.

I förrgår (?) såg jag ett halvt TV-program om en familj som följde islam. Tyvärr missade jag ju början men fick intrycket av att mamman ville göra en dokumentär där hennes dotter skulle få förklaringar och argument för att börja bära slöja.

Bland annat tog hon med sin dotter till träffar med andra kvinnliga muslimer, där en del bar slöja och en del inte. De diskuterade sina val öppet och även hon som ansåg att Koranen påbjuder slöja poängterade att muslimer inte har rätt att säga till varandra hur de ska klä sig - inklusive slöjbärandet.

(Den delen fick mig att längta efter att få vara med en grupp kvinnor som kommit långt i sitt andliga sökande - som kanske till och med skulle säga att de kommit hem. Vilken lisa att sitta och dela det innersta i det heliga med andra och fördjupa det tillsammans - oavsett andlig/religiös tradition. Och att inte behöva tycka lika om allt för det.)

Nåväl, det intressanta var slutklämmen i programmet. Dottern är säker på att hon kommer att bära slöja en dag, men hennes mamma beslutar sig för att ta av sin. Hon är nu säker på att hennes Gud finns i hjärtat och att slöjan inte tillför just henne något.

En andlig resa skildrad med respekt.
Och jag känner stor respekt för denna modiga kvinna som omvärderar sina ställningstaganden och vinner ett djupare förhållande till sin Gud.

/Emma