fredag 25 november 2011

Nyskriven novell från Marsliden

Den här novellen skrev jag i Marsliden på Fjäll & Skrivargården.
För vidare funderingar runt den kan ni kolla Trombones blogg, www.trombone.se

Alla födda fria

Mörkt i rummet nu. Jag sitter alldeles stilla. Anar dina andetag, visst ser jag bröstkorgen höjas och sänkas? Du ligger på rygg och andas med öppen mun. Min stol står bara några meter från sängen men jag hör dig inte. Kanske finns inget ljud. Kanske hör jag det bara inte.

Jag tittar på vapnet till höger om mig. Den vitlackade ytan på bordet liksom lyfter det mot mig i mörkret, erbjuder det till mig. Är det nu en pistol eller en revolver? Jag är en så dum, vet inte ens skillnaden. Men du har lärt mig hur man gör. ”Det är bara att, jamen - fatta då Sara! Hur jävla svårt kan det vara?” Om du bara slutade andas nu, om bröstkorgen slutade höjas och sänkas, så skulle det här vara över. Varför kan du inte bara dö?

Du somnade som vanligt. Helt som vanligt lade du dig vänster sida och somnade. Det fanns fortfarande skymningsljus då och där persiennerna är trasiga föll det in mot fotändan av sängen. Jag vet att det var så även om jag inte tittade. För då låg jag bredvid dig alldeles tyst. Med ryggen mot dig och låtsads som om jag inte hört vad du sagt. Som om jag skulle somna. Inte en tanke kunde jag tänka. Det var klart och fint väder i huvudet men hjärtat pumpade tsunami efter tsunami och kroppen gick inte att använda. Jag tyckte att jag låg där timme efter timme, men när jag vågade vända på huvudet hade klockradion tickat fram exakt tolv minuter. Och du hade somnat snabbt som vanligt. Liggande på vänster sida med handen under kudden. Det var då jag sakta och varligt reste mig upp och gick fram till stolen.

Du hade fått som du ville och låg bakom mig. Din varma, svettiga kropp mot min när du lyfte håret från mitt öra och viskade: ”Du verkar tro ibland att du skulle klara dig utan mig, Sara. Om du verkligen tror att du skulle kunna leva utan mig, om du verkligen tror att du har någon annan som bryr sig över huvud taget så kan du väl gå din väg i morgon.” Du smekte mig över brösten. ”Titta inte nu älskling, men på lilla bordet ligger något till dig. Du väljer själv. Du vet att jag älskar dig, jag vill inte tvinga dig till något. Jag vill bara att du ska veta varje dag att vi är tillsammans för att du valt det.” En puss på kinden och du rullade över på din vänstra sida och somnade som vanligt.

”Jag som älskar dig och tar hand om dig.” Det är sant, jag har ingen annan. Sedan jag träffade dig har jag ingen annan. Från första början har vi alltid varit tillsammans. Gått på bio, åkt motorcykel, du lagade fina middagar för du har jobbat som kock. Nu lagar jag maten men du har kvar dina knivar. Du tröstade mig för vad jag behövde tröstas för, höll mig trygg och älskade mig trött. Du såg till att ingen annan kom i närheten av mig och jag älskade dig till och med för det. Ändå tills jag ville gå ut och träffa mina vänner igen. Vart tog vi vägen du och jag? Nu är jag inte som du vill ha mig längre. Jag har så många fel som du retar dig på det. Egentligen skulle jag bara vilja vara dig till lags. Så att vi kunde ha det som vi hade det i början.

Det var för det här du var så tjatig den gången. Så att jag skulle se att det bara är att ta den, sikta och skjuta. Fast jag sa dig redan då att jag inte är en som gör det. ”Men om det gäller ditt liv då, pucko?” Du ligger där i sömnen och vet om det, eller hur? Du ligger där och sover och är säker på att vakna i morgon. Din hjärna är säker på att fortsätta tänka och inte ligga utspilld över lakanen. Den är lättare än den ser ut. Du tror dig veta att jag redan kokat kaffe till dig och att du kan vakna av doften. Du har gett mig ett val. Men jag är inte en som gör sönder mannen som tar hand om mig. Du kommer att använda det sedan, att jag gjorde mitt val den här natten. Ditt carte blanche för resten av livet. Men du vet ingenting om mig längre. Jag lever här innanför och har egna tankar. Du vet inte hur lätt jag väger den i handen och går närmare dig. Jag vet att jag inte kan missa.

Ditt ansikte mot kudden är det vackraste jag vet, du är så vacker när du sover. När du bara är. Jag skulle vilja smeka det med mina fingertoppar, kyssa dig på munnen, men jag vågar inte nu. Om du vaknar skulle jag falla tillbaka. Det räcker med din blick, och det är därför du är så vacker när du sover. Du vill inget, begär inget, har inga baktankar, inga planer. Du är den du var menad att vara när du sover. Jag önskar att det var så. Den där vakna mannen har jag blivit rädd för. Hur kunde det bli så? Jag hittar hundra förklaringar och ursäkter åt dig. Men du har gjort mig rädd, och jag kan inte sluta älska dig ändå. Jag kan inte släppa längtan efter att den sovande mannen ska resa sig en dag.

Eller vill du göra slut på allt? Är det så att du bara är för feg för att göra det själv? Har du bestämt allt, till och med hur det ska sluta? Har jag låtit dig bestämma allt… Jag är trött nu, klockan tickar dyrbara minuter för mig. Har det inte blivit varmt här inne? Måste ha vatten. Genom köksfönstret den svarta ladan, klart väder, inget regn. Utan tanke provar jag ytterdörren, den glider upp. Jag är ute. Jag är ute, du har inte låst som du brukar. Det är mörkt två timmar till, kanske tre, jag hinner gå in till staden. Måste vrida nacken av den löjliga känslan av hopp genast. Jag vet ju hur det slutar, jag försökte en gång. Till och med i en annan stad. En vecka gick, två, och jag började tänka att det kanske finns, kanske finns ett annat liv. Jag skulle bara runda hörnet för att komma till det där andra livet och där stod du. Du log och sa ”Hej”. Jag slutade andas. Du lade armen om mig ”Kom hem älskling, allt ska bli bra”. Jag var den minsta beståndsdelen i en atom, oerhört centrerad. Du körde den lilla delen av mig som fanns kvar de tjugosju milen hem och slog mig som du aldrig hade gjort förut. Jag skulle aldrig ha bråkat om örfilarna om jag vetat vad du kunde göra. Nu vet jag vad du gör. Att du hittar mig och vad du sedan gör.

Du har berättat att du drömt om hur du dödat mig. Du har berättat detaljerat om hur du dränker mig i badkaret, hur jag kämpar och ser dig i ögonen till och med under vattnet. Du har dåligt samvete för drömmen förstås. Men du berättar den igen och ber om förlåtelse i nästa andetag. Man rår ju inte över sina drömmar, eller hur?

Jag sitter stilla i stolen igen. Stirrar på dig. Om du bara kunde sluta andas. Varför kan du inte bara dö? Blir du fri först om jag också har blod på händerna? Oavsett vad du har gjort? Du har bestämt vilka kläder jag haft på mig. Du har bestämt vad jag lagar och äter för mat. Du har bestämt vilka vänner jag träffar, inga alls. Nu har du bestämt att du kan göra mig till en som använder ett vapen. Hur jag än gör så vinner du, jag går ingenstans. Jag lever här med dig eller dödar dig. Men jag har inte ilska nog för det, jag hatar dig inte. Den här glöden finns ju kvar, den och förtvivlan över vad du förstör varje dag som går. Ska du få förstöra mig så helt, göra mig till någon annan?

Om jag går nu hinner jag in till staden. Jag ringer polisen. Det blir inte lång tid för dig, får du ens sitta några år? Hade du räknat ut det så att blåmärkena bleknat till i dag? Det finns inget register. Jag bröt en arm när jag ramlade i trappan, jag slog ut en tand när jag föll på klipporna. Det är ett problem att jag är så klumpig, har så dålig koordination. När jag var ung kunde jag rida, hoppa, till och med tävla. Tänk hur det förändras med åren. Tänk att jag aldrig sagt ett ord till någon. Tänk att jag alltid stått på din sida.

Ett ljud från sängen. Jag blir klarvaken, men du bara vänder på dig. Drar täcket till rätta och mumlar i sömnen. Din jävel, jag är verkligen klarvaken nu, så klarvaken jag någonsin varit sedan jag träffade dig. Varje ord minns jag, varje smekning, varje present, varje kärleksbrev i ena vågskålen. Varje förolämpning, varje hot, varje knuff, varje slag i ansiktet ligger i den andra. Det väger otäckt lika. Här står vi nu.

Vi har invecklat våra liv i varandras. Lagt dem omlott. Vi skapade det här tillsammans, it takes two to tango. Jag lät dig för mycket till en början, men du valde ändå för mycket själv. Eftersom jag nu är så jävla irriterande kunde du väl ha gått? Du kanske inte heller såg någon väg ut? Du kanske valde att stanna för att du tyckte om det. Det är för sent nu i alla fall. Det blev så sent att du lade ett vapen i mina händer och sa ”välj”. Det blev så mörkt att något jag trott om mig själv hela livet kanske inte ens visar sig hålla när det kommer till kritan. När det blir skarpt läge. Nu när vi har nått vägs ände.

När du är död bestämmer jag över mig själv igen. På måndag ringer de från ditt jobb och undrar var du är. Det är väl ofrånkomligt att de förstår. Att polisen kommer med hundar, att din döda lukt berättar att du är död även om jag gräver ner dig i skogen. Jag kan ju inte be dig gräva din egen grav, du tar min makt ifrån mig i samma stund du öppnar ögonen. Är det då inte värt det i alla fall? Om jag skjuter mig fri är det för att jag är fångad i ett bakhåll. Det kan jag väl betala för med min tid. När du är död, kommer du att försvinna från mina drömmar då? Slutar du le mot mig för att höja handen i nästa andetag? Slutar jag drömma om dig som riddare, som drake? Slipper jag få ditt blod på mig om jag lägger en kudde emellan? Slipper jag se ditt trasiga huvud då?

Jag skulle inte kunna leva med det. Att ha dödat en människa. Att ha dödat den som en gång var den jag älskade mest. Jag kan heller inte leva med den du blivit. Som slår det vi trodde på en gång sönder och samman. Jag vill inte ha valet du gett mig. Jag vill inte vara din i livet, jag vill inte vara den som gör slut på det. Det här livet har tagit en olycklig vändning. Det var, när jag tänker på det, ganska länge sedan jag var lycklig. Du ska inte slå mig mer. Du ska inte få göra mig till bödel. Jag har friheten att välja, men inte mycket vilja till någonting alls. Det enklaste blir nog att öppna munnen och gapa, som en liten apa. Den känns lätt i handen, kall i munnen. Nu slipper jag dig, jag slipper dig utan skuld. Jag är fri att välja, du bestämmer inte över mig.

Blir du kanske ledsen då? Arg säkert, du släppte kontrollen och förlorade. Ensam en stund kanske. Men du brukar ju säga ”Det finns tusen Sara där ute, du ska vara jävligt tacksam att jag valde just dig”. En annan av de där tusen Sarorna kommer säkert att vara tacksam om ett tag. Älskad, omfamnad, beskyddad, vaktad, medan du förklarar hur det ligger till här i livet. Den där Saran kommer snart att lära sig hur kort kjolen får vara och hur du vill ha potatisen stekt. Den där nya Sara kommer att vara en drottning i din säng tills hon missköter sig och blir din tjänarinna. Hon kommer till slut att ha lärt sig när leendet varnar för en smäll och att den som älskar henne inte slutar slå för att hon gråter. Den här rädslan kommer att förgifta henne också. Så för dig Sara, kanske jag borde stänga munnen och sikta mot ett annat huvud. För dig och de niohundranittionio andra som står på tur.

Vart har minuterna gått? Jag tror inte på tid längre, natten är en klump i knäet. Morgonen kommer som ett grått slem över skogen och gården. Vi har en lätt dimma över ängen och runt huset, runt huvudet? Du sover lugnt vidare. Men inte länge till, det är inte långt kvar nu. Solljuset väcker dig alltid, det räcker med det lilla som når fram genom den trasiga persiennen. Jag har suttit här en hel natt nu, min älskling. Ett halvt liv kom och gick förbi. Så här kan vi inte ha det. Jag har ingen lust att leva längre, har du?

/Emma

tisdag 8 november 2011

Att följa livet

Jag hade förstås en massa skäl (jag hade förstås också en massa själ) till att önska mig ett till barn.

Ett av dessa skäl var att det håller mig kvar på jorden, i den här världen rent konkret, med det påtagligt fysiska och praktiska. Det tycktes mig gott eftersom jag annars funderade på skogsvandringar, fjälltoppar, ensamhet och kontemplation. Jag var på väg någonstans som inte tiden är inne för ännu.

Men blir människan någonsin nöjd?

Efter sisådär två månader med trötthet, illamående och huvudvärk hade jag väldigt svårt att se charmen med det här och nu-iga. Jag har inte kunnat läsa, skriva eller se på tv, och efter en helt vanlig arbetsdag på 12 timmar har jag kollapsat i sängen.

Och nu det förunderliga: Efter två dagar utan att vilja kräkas börjar redan allt det där blekna, det känns inte riktigt pålitligt... kan verkligen hela dagar ha gått åt till att parera illamående?

Att leva här och nu är helt ok igen.
Och om inte minnet runt graviditet och förlossningar fungerade så där förunderligt, skulle nog många fler barn vara utan syskon.

/Emma